Bugge Wesseltoft bjöd på ett fint men monokromt framträdande

Foto: Harri Paavolainen

Bugge Wesseltoft
Klosterkyrkan, Ystad Sweden Jazz Festival, 3 augusti 2017.

Norske pianisten Bugge Wesseltoft är ingen musiker som med enkelhet placeras i ett fack, han är en provkarta på stilistisk bredd och en mångsysslare inom musikbranschen. Till Ystad kom han på egen hand för att spela på flygeln i det reverbstinna klostret. Klokt nog fokuserade Wesseltoft på återhållsam musik, det vackra och det eftertänksamma. Efter en inledning med några standards (Darn that Dream och My Foolish Heart) i ny skrud bjöd Bugge Wesseltoft på helt ny musik, hittills outgiven, som bitvis påminde om Keith Jarrett, dock kryddad med åtminstone ett par dissonanser.

Publiken bjöds även på musik från ett kommande album i form av Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som innehöll konsertens volymtopp – vilket i det här sammanhanget utgjorde ett välkommet inslag – och en ganska banal version av Bob Dylans Blowin’ in the Wind som utgjorde konsertens avslutning.

Sammantaget blev det för mycket av det fina, tillrättalagda och vackra. Det måste sägas att sammanhanget (klostrets akustik, en flygel som inte är optimal samt en publik som både innehöll flera intensiva hostare och mobilfotografer) inte var det bästa. Ett fint framträdande, om än monokromt.

Thomas Olsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *