Egen svensk jazz och Dylan när Kajfeš och Lundgren firade Fasching

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra och Isabella Lundgren
Fasching 40 år, Vitabergsparken, Stockholm, 20 augusti 2017.

Fasching bjuder på 40-årskalas i dagarna två och den andra kvällen står Isabella Lundgrens band och Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på scenen – kvällen innan har Fire! Orchestra och Malin Wättring/Bohuslän Big Band spelat. Amfiteatern i Vitabergsparken är knökfull med pensionärer och barn, jazzkatter och hipsters, rullstolar och skateboards denna ljumma söndagsafton i slutet av augusti.

Låt vara att några grå pantrar lämnar området när Goran Kajfeš Subtropic Arkestra drar igång med sin grooveorienterade, världsmusikinspirerade, rockinfluerade jazz. Den passar på att samtidigt ha releasefest för sin tredje fullängdare The Reason Why Vol 3.

Med avstamp i psykedelisk rock (Pink Floyd), rymdaspirerande jazz (Sun Ra), afrobeat (Fela Kuti & Egypt 80) och nordafrikansk trance (gnawa- och sufimusik) spelar oktetten en egen svensk jazz – à la Nacka. ”Hela världen ska in”, som Kajfeš uttrycker det.

Den knappt timslånga konserten koncentreras till senaste plattan. Men det hörs inte. När de nya styckena – bland annat Panda Bears You Can Count on Me och Trance Dance av Christer Bothén/Bolon Bata – ställs bredvid de gamla så ter de sig förvillande lika. Det är synd. Den subtropiska arkestern håller så pass hög klass att den gott kan skapa nytt och experimentera mera. Å andra sidan är det en familjekonsert i det gröngråa. Annars är det som vanligt gediget och kvalitativt.

Är det några svenska ensembler som kan ta steget från en intim, dunkel jazzklubb till en sorlig, solig utomhusscen så är det just Fire! Orchestra och Subtropic Arkestra. Roligast är när flyplansbuller överröstar Kajfeš i ett mellansnack och han säger ”Hade de inte flyttat Bromma flygplats?” Ja, Miljöpartiet, hur blev det med det vallöftet!

Isabella Lundgren fortsätter att övertyga. Att hon gillar Bob Dylan är redan känt. Men att hon ägnar hela konserten i Vitabergsparken till hans låtar överraskar. Egentligen är det inte så konstigt, hennes intresse för existentiella frågor är grundmurat. Men precis som Dylan ger hon sällan några svar, istället vill hon få lyssnaren att ställa frågor och tänka själv.

Det är vågat att ta sig an Dylan, men Lundgren gör det väldigt bra tillsammans med sina vänner på scen. Med smakfulla och avskalade arrangemang av bland andra pianisten Calle Bagge och trumslagaren Daniel Fredriksson framförs låtar som The Times They Are A-Changin’, It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) och You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go. Det är befriande att de inte försöker klä dessa låtar i en alltför tydlig jazzskrud, i arrangemangen finns jazzen ändå med, men i en betydligt subtilare form. I ett solo eller i en fras, eller varför inte i en rytmisk förskjutning från Fredriksson eller basisten Niklas Fernqvist. Att dessutom bjuda in en violinist och pedal steel-gitarristen Johan Lindström visar sig vara mycket fruktbart.

Men starkast är ändå Isabella Lundgren. Hennes ärliga sång bär upp Dylans sånger alldeles förträffligt. Hon har ett djup i rösten som gör att inga åthävor krävs för att orden ska lyfta. Varsam men ändå så personlig.

Rikard Rehnbergh

Magnus Nygren