Två starka konserter på Fasching

Elsas Eget Omdöme + Se och Hör
Fasching, Stockholm, 31 augusti 2017.

Elsas Eget Omdöme inledde konsertens första del med en musikaliskt fri öppning som snart övergick i låten Nice Naller, som har en närmast karibisk stämning. Den liksom merparten av låtarna under kvällen var hämtade från gruppens debutskiva Om inte nu, närdå? som kom ut i våras. Elsa Bergman har komponerat alla låtarna och även skrivit de engagerade texterna till sångnumren. Elsas Eget Omdöme bjuder på en omedelbar musik som berör och som rymmer både allvar och stort välbehag. Mats Äleklint har en framträdande roll i gruppen, som den fantastiska musiker han är. Hans mustiga spel är genomgående mycket variationsrikt och uttrycksfullt och han fick följaktligen stort soloutrymme under konserten. Oskar Carls är också mycket bra och han spelar på ett sätt som för tankarna till Rollins pondus och Shepps förmåga att spräcka upp. Men viktigt är också det kollektiva ”soundet” som gruppen verkligen har utvecklat. Bergmans basspel fick utrymme redan i andra låten med ett fint solo, idérikt och kreativt och hon får verkligen basen att sjunga i sitt spel. Hon tillhör i mitt tycke en av landets mest spännande basister. Bakom det hela fanns Lalo Cissokhos trygga och inlyssnande trumspel. Först i fjärde låten framträdde sångerskan Siri Blackman med ordlös sång. Hon har en kraftfull röst som bär fram texten, både när hon sjunger och reciterar, som i slutet av låten Om inte nu, närdå?. Sången tillför mycket och i synnerhet i Mänskliga murar, där texten också kan tolkas politiskt och här finns beröringspunkter med den kamp som till exempel Shepp förde genom sin frijazz på 60-talet, både i text och musik, men också en påminnelse om det klassamhälle Sverige alltjämt är med allt högre murar! Elsas Eget Omdöme vittnar om ett gott omdöme i alla bemärkelser och jag hoppas snart att få höra dom igen!

Efter paus var det dags för Se och Hör, som kvällen till ära släppte sin nya skiva Se mig, hör mig, känn mig. På skivan är Mattias Ståhl gäst och det var han också under konserten.

Det blev en ”bop-ig” öppning med låten Sparven med tydliga referenser till jazztraditionen, både i ensemblen och i det solistiska spelet och bitvis spelar Se och Hör en slags fribop, vilket är kul! Men mest spelar dom frijazz med en betoning på ”jazz”, om man så säger.

Anna Högbergs robusta och ”råa” altsaxspel för tankarna till förebilder bland svarta frijazzmusiker snarare än till den stil som har odlats av huvudsakligen vita altsaxofonister och detta sätter sin prägel på musiken och kommer till uttryck i till exempel hennes egen låt Bunkerbåt. Niklas Barnö kan spela både fint och väl avvägt, men också friare och i den betydelsen kraftfullare. Hans spel blir bara bättre för varje gång jag hör honom!
Konsertens tredje låt, Gasen i botten, inleds med ett bassolo och Emil Skogh är en rolig basist att ”se och höra”. När Mattias Ståhl välkomnas in på scenen får det hela ytterligare en dimension och musiken för stundvis tankarna till Eric Dolphys skiva Out To Lunch!, som hade samma sättning som Se och Hör har. Ståhl är en mästerlig vibrafonist och han spelar flera fina solon.

Genomgående bjöd Se och Hör på en lysande konsert och jag tilltalas verkligen av deras fria sätt att förhålla sig till jazzen, med en tydligt bevarad jazzfeeling. Allt blir inte så förutsägbart! Slutligen bjöd de in till allsång i Skoghs låt Brorsan, där vi alla fick sjunga raden: ”from the bottom of my heart”. Den fick också bli extranumret på ett skapligt välfyllt och uppsluppet Fasching!

Roger Bergner