Mike Stern: Trip

Heads Up (Border)
Mike Stern g, Randy Brecker, Wallace Roney tp, Bob Franceschini, Bill Evans ts, Victor Wooten, Teymur Phell, Edmond Gilmore, Tom Kennedy elb, Dave Weckl, Dennis Chambers, Lenny White, Will Calhoun dr, Leni Stern g, Arto Tuncboyaciyan, Elhadji Alioune Faye perc.
Insp. New York, januari 2017.

Mike Stern har onekligen hört till gitarrjazzens förnyare. Uttrycket rymmer både en maximalistisk fusion av jazz och funkrock, och en finkänslig lyrisk ådra. Kompositionerna spänner från snirkliga bopskruvar till modulerande fusionballader med generöst reverb.

Det senaste albumet, (hans sjuttonde i eget namn) avviker inte nämnvärt från upplöjd mark. Trip kan associativt leda tankarna åt otyglade excesser under påverkan, men anrättningen är snarare hälsosam fusionkost. Titelspåret inleder albumet med synkoperad tematik, offensiv tenorsax, öppen hihat och congas. På Blueprint växlar bandet ned till långdistanstempo: sordinerad trumpet och Jim Beards smygande orgel skapar en mollbluesig, melankolisk atmosfär med utvecklad ackordföljd. Randy Brecker spelar informativt och intensivt, medan Stern visar en mer eftertänksam hållning.

Mjukfunkiga Screws har delvis en episkt rymd, som ett mellanspel i ett kriminaldrama. Phaser på elpianot, och rasslande bjällror funkar bra i kompet, medan gitarrsolot broderar ut altererade åttondelslinjer. Albumproducenten Jim Beards egensinniga pianospel lyfter B-Train, man önskar att han givits större utrymme. Om den komprimerade och chorusdränkta disten övergavs till förmån för ett mer transparent ljud, skulle det vara ett steg i rätt riktning: att inte endast upprepa eller förvalta, utan även förnya soundet. Varför inte plocka upp stratan igen?

​Anders Hellqvist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *