♥ ASJO – Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra: Move

Pitch Blue (Plugged)
Ann-Sofi Söderqvist led, komp, arr, Jacek Onuszkiewicz, Karl Olandersson, Tomas Florhed, Henning Ullén, Patrik Skogh, Nils Janson tp flh, Mats Dicken Hedrenius, Mimmi Hammar, Lisa Bodelius, Karin Hammar, Peter Fredriksson, Magnus Werner tb, Magnus Blom, Johan Christoffersson, Karl-Martin Almqvist, Robert Nordmark, Henrik Westerberg, Alberto Pinton s, cl, fl, Oscar Lindström p, Amedeo Nicoletto g, Anders Åstrand vib, perc, Pär-Ola Landin b, Rasmus Svensson-Blixt dr, Lena Swanberg voc. Insp. live i Sandviken juli 2016 och Stockholm januari 2017.

Jag minns vilken förvåning ASJO väckte hos mig vid första åhörandet. Klanger, solon och sektionsspel med omväxlande styrka från fullt pådrag till stilla vindsus. Även vid åhörandet av den nu aktuella cd-skivan påminns jag om upplevelsen jag fick första gången. Men nu med den skillnaden att klangerna och arrangemangen har fåtts att växa sedan sist. Så det konstateras att kompositören, textförfattaren och arrangören Ann-Sofi Söderqvist genomgår en intressant utveckling med den här cd-skivan som en station på vägen. En tydligt pågående musikalisk fördjupning och klangmässig mognad. Hennes kompositioner har här fått vidgade ramar liksom arrangemangen med fina instrumentblandningar. Med tilltagande självförtroende och styrka leder hon sin stora orkester mot bredare uttryck. Och i detta låter hon solisterna tala sina personliga språk. Såväl blåsare som slagverkare. Som i titelmelodin Move där Karl-Martin Almqvist exponerar sitt mjuka men ändå virila saxspel mot Rasmus Svensson-Blixts rytmiska trumspel. Man undgår inte heller att uppmärksamma de blåfärgade tonerna känsligt framspelade av Dicken Hedrenius på sin trombon i Evening Blues. I just det numret påminner klangerna om de som Gil Evans använde sig av i sina storbandinspelningar. En rad solon utförs också av pianisten Oskar Lindström där de enskilda tonerna frammanade av högerhanden varvas mot vänsterhandens harmoniska underlag. I Home framtonar de litet jazzklassiska toner fram ur Karl Olanderssons trumpet ställd mot bandets klanger vilket också leder tankarna till Gil Evans musik. Något som i samtliga fall är menat som beröm. Trombonsolona i Queen of all Gods av Karin Hammar och Play me a Tune av Lisa Bodelius är även de starkt övertygande i tonformuleringarna. I det längsta stycket Little Dance framträder Johan Christoffersson med ett rörligt, spänstigt altsaxsolo och Robert Nordmark med ett inte mindre rörligt, kraftfullt solo framfört på tenorsax.

Genomgående märks i samtliga nummer rörelsen framåt. Tonerna blir varken hängande eller stående i luftrummet utan rör sig obevekligt framåt. I några nummer förnims Alberto Pintons mustiga basklarinett och även de spröda ljuden från Anders Åstrands vibrafon. Till denna omfattande och omväxlande ljudridå stiger Lena Samuelssons röst fram. Hennes stämma har en rak, ren ton som når såväl höjder som lägre platser med ett fint röstomfång. Hon medverkar i hela sex nummer av de totalt nio och bidrar till att den samfällda orkesterklangen stärks på ett fantasifullt sätt. Så det här är storbandsmusik man gärna lyssnar till. En upplevelse som man gärna delar med sig till jazzsamhället i stort.

Leif Wigh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *