Fagerstedt, Claes-Göran ”Fager” – pianist

(18 november 1928 – 20 juli 2015)

Claes-Göran Fagerstedt var en av Sveriges mest personliga jazzpianister i en egensinnig, kraftfullt intensiv, stil. Under andra halvan av 1950-talet blev han en ledande gestalt för de unga musiker kring Bernt Rosengren som bildade gruppen Jazz Club 57.

Han var född i Stockholm. Som pianist var han självlärd och jazzintresset vaknade tidigt. I mitten av 1940-talet kom han med i trumpetaren Nils Näs dixielandband på Norra Real och han dök också upp på skoldanser runt om i Stockholm som uppskattad boogie-woogie-pianist. På kvällarna återfanns han ofta på restaurang Salle De Paris där boogie-woogie mästaren Charlie Norman ledde ett band. Fager fick ibland hoppa in som pauspianist och det hände också att han fick spela fyrhändigt med Norman.

På Östra Real blev han bekant med Ulf Linde som engagerade honom till sin kvintett där bland andra Bengt Wittström var med på bas. De uppmuntrades av etablerade musiker som Simon Brehm och Åke Hasselgård, och fick ett par gånger till och med vikariera för deras kvintett på Berzeliterassen 1946. Linde spelade vid den här tiden trumpet, men även om det var en skolorkester spelade man inte dixieland, utan enligt Linde hämtade man sin inspiration från John Kirbys grupp, vars musik snarast förebådade bebopen.

Det var också bopmusiken som kom att fängsla Fager. Han inspirerades av Bud Powell och Thelonious Monk och han lyssnade på plattor med Charlie Parker och Dizzy Gillespie. Sommaren 1948 turnerade han i Folkparkerna med saxofonisten Sven Garders kvintett. När trumpetaren Nisse Skoog på hösten samma år startade vad som brukar betraktas som Sveriges första bebop-band, engagerade han Fager som pianist. I sextetten, som spelade på Nalen, ingick också Ulf Linde, nu på vibrafon, Bjarne Nerem (tenorsax), Gunnar Almstedt (bas) och Jack Norén (trummor).

Ett par sommarsäsonger i början av 1950-talet ledde Fager en egen trio på Södertälje Havsbad med Georg Riedel på bas och Sven Erik Materne på trummor. I mars 1955 skivdebuterade han i en kvintett med Rolf Billberg, Lars Gullin, Georg Riedel och Bosse Stor. Samarbetet med Gullin fortsatte och sommaren 1956 turnerade han i Folkparkerna med en grupp ledd av basisten Arvid Sjölin och Gullin. Han var också med på några av Gullins skivinspelningar 1957-58.

Fagerstedt var dock aldrig musiker på heltid; vid sidan av musiken hade han ett eget företag i textilbranschen och senare drev han också i flera år Tunneberga Gästgifvaregård i närheten av Höganäs. ”Om jag hade kommit på den galna idén att fullständigt försörja mej som musiker, så skulle jag aldrig riktigt ha kunnat spela den musik jag vill”, sa han i en intervju i OJ 1956. Men han spelade mycket, ofta på jamsessions och av och till på olika dansställen; ibland som vikarie i någon orkester, ibland med egna band.

På så vis kom han i kontakt med en generation yngre musiker som delade hans intresse för de nya tongångar som kom från Amerika i form av hardbop och budskapsjazz. Fager blev något av en mentor för de musiker (några fortfarande i tonåren) som i maj 1957 bildade gruppen Jazz Club 57. Den fungerade som ett kollektiv och bestod av Bernt Rosengren (tenorsax), Stig Söderqvist (ventilbasun), Fager (piano), Torbjörn Hultcrantz (bas), Sune Spångberg (trummor) och sångerskan Nannie Porres. Gruppen turnerade flitigt i landet och skivdebuterade på hösten med en ep. Emellanåt medverkade man också som ackompanjatörer för solister som Lars Gulin och Donald Byrd. Det var Fager som lade upp turnéerna och skötte förhandlingarna med arrangörerna. Som han själv sade: ”Jag hade ju viss vana från mitt civila arbete som försäljare”.

Runt 1960 övertog Bernt Rosengren ledarskapet för gruppen och från mitten av årtiondet medverkade Fager mera sporadiskt. Men han höll fortfarande kontakt med gruppen även sedan den börjat spela en friare form av jazz, inspirerad av den amerikanske trumpetaren Don Cherry.

Som lyhörd ackompanjatör utvecklade han en långvarig och nära musikalisk relation med Nannie Porres, och han medverkade på flera av hennes skivor under 1970-talet. Hans enda lp i eget namn Stone Free kom 1975 men han medverkade också på skivor med musiker som Nisse Sandström och Lalle Svensson.

Under 1980-talet blev hans offentliga framträdanden mer sporadiska. Men då och då dök han upp med en egen trio, men också med större grupper med olika blåsare, däribland ofta saxofonisten Tommy Koverhult, som ackompanjatör till Nannie Porres och med trubaduren Torgny Björk i gruppen Herr T och hans Spelmän.

I mitten av 1990-talet gjorde han några turnéer med sin dotter, sångerskan Anna Mourou. Sviktande hälsa bidrog till att han alltmer drog sig tillbaka men så sent som i slutet av 1990-talet framträdde han emellanåt tillsammans med Sune Spångberg på Café Agueli i Stockholm.

CD:

Bernt Rosengren & Claes-Göran Fagerstedt – Jazz Club 57 (Dragon)

Fager, Claes-Göran Fagerstedt with Friends featuring Nannie Porres (Ladybird)

Artiklar:

Morgondagens stjärnor, Estrad 1/1949

På omslaget, OJ 8/1956

”Alla har sin visa att sjunga”, Estrad 1/1958

Pianist med själ och hjärta, OJ 3/1973

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.