Mästerliga Dianne Reeves försatte publiken i extas

Foto: Patrik Sandberg

Dianne Reeves
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 7 oktober 2017.

Det finns en anledning till att den amerikanska jazzsångerskan Dianne Reeves räknas som en av de mest beundrade nu levande jazzdivorna sedan ikoner som Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Billie Holiday glänste på jazzscenerna. Hon är verkligen så bra.

Efter en 35-årig karriär och mer än 20 skivor i eget namn är Reeves starkare än någonsin. Hon behärskar alla nyanser och oktavlägen galant och hennes magnifika, sammetslena stämma rymmer lika delar jazz, soul och r’n’b. I sina sånger har hon med åren skickligt blandat in popelement, latininfluenser och soulkänsla vilket resulterat i en fräsch, harmonisk, melodiskt stilsäker jazz. Reeves gästade Stockholm Jazz Festival 2013 då hon fick avsluta festivalen, nu fyra år senare fick hon äran att inviga den.

Som så många gånger förr när jag hört sångerskan fångade hon med sin kvartett åhörarna i ett tight grepp från första till sista tonen. Hennes närvaro är helt outstanding. Reeves har hunnit bli 61 år men hennes stämband känns faktiskt fräschare än någonsin. Stjärnsångerskan har utvecklat och förädlat sin röst med åren, tekniken är bländande och hon använder ofta rösten som ett instrument med mycket improviserad scatsång. Scatsången är kanske hennes mest karaktäristiska kännetecken och vi fick många fina prov på hennes avväpnande scatteknik denna afton. Hon har ett sånt tryck i sina elastiska stämband att hon nästan skulle klara sig utan mikrofon. Rösten är ett instrument i sig med en egen, intuitiv kraft. Gitarristen Romero Lubambo, basisten Reginald Veal och trummisen Terreon Gully – Reeves mångåriga samarbetspartners – gav spelningen ett extra lyft med flinka och läckra inpass. På flygel och elpiano fanns färska medlemmen Andrea Rea, som spelar mer sparsmakat och lyriskt jämfört med tidigare kapellmästaren, pianisten Peter Martin, som ofta tog ut svängarna rejält. Kvällen rymde många höjdpunkter som sångerskans finstämda samspel och avskalade duett med Lubambo i Gerschwins Our Love Is Here To Stay. En raffinerad cover av Fleetwood Macs Dreams och en själfull tolkning av Bob Marleys Waiting In Vain var andra nummer som lyste starkt. Reeves latindoftande tolkning av Lyle Mays och Pat Methenys komposition Minuano blev en oförglömlig pärla. Sångerskan andades nytt liv i Nina Simones laddade Four Women. Reeves är även en skicklig låtskrivare: hennes dramatiska Cold är en böljande skatt som framfördes med stor grace.

Mot slutet av konserten, när ett mer funkångande material spelades, uppstod en närmast euforisk kontakt med den mångtaliga publiken och hela Stadsteatern stod i gungning. En redan hög stämning i salongen nådde kokpunkten när alla stod upp i bänkraderna, rörde på höfterna och sjöng med. En bättre start på Stockholm Jazz Festival kunde festivalledningen knappast önska sig. Det enda nummer jag personligen saknade denna afton var den mambo-färgade Tango som hon ofta framför live med sin kvartett.

Patrik Sandberg​

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.