Lina Nyberg har förfinat och utvecklat sitt uttryck

Foto: Heiko Purnhagen

Lina Nyberg Band
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 9 oktober 2017.

Lina Nyberg har sedan länge plöjt upp en alldeles egen fåra i den svenska jazzmyllan. Och när hon nu under Stockholm Jazz Festival hade releasespelning för den tredje delen i sin innehållsrika triologi om allt från rymden och fåglarna till musiken, naturen, monstrena och människorna märks tydligt hur hon har förfinat och utvecklat sitt uttryck. Mycket övertygande lyckas hon krypa under skinnet på allt vad genrer heter och ur jazz, klassiskt, brasilianskt, rock och till och med musikal skapa något eget. Att hon lyckas med detta tror jag till stor del handlar om att hon gestaltar sin musik snarare än ”bara” sjunger den. Under konserten ser och hör man hur hon artikulerar orden, gör allting tydligt och transparent samtidigt som hon lyckas förmedla en nödvändig mystik. Och musiken är delvis annorlunda än på de tidigare skivorna, eller i alla fall jämfört med Aerials, den andra volyman i serien. På konserten är det också, i alla fall i första set, enbart låtar från den nya skivan. Det innebär mer brasilianskt, mer rytmisk fasthet, större koncentration och struktur. Ta bara Gravity med sin medryckande tematik där såväl melodin som rytmiken bär fram låten. Varierat går det mellan inledande gitarrsolo, tematik och passager av upprepande minimalism, lågmäldhet, staccatorytmer, tung rock övergår i jazz och sedan tillbaka till teman – samtidigt inslag av teatral sång. Här blir det riktigt bra. Detsamma blir det i inledande Lazy Afternoon, men på ett helt annat sätt. Här handlar det mer om en låt med storslaget sångformat. Det är vackert och samtidigt kraftfullt. Här liksom på andra ställen är det tydligt hur viktig David Stackenäs är för soundet. Hans mycket okonventionella elgitarrspel – upprepade fraser, ihållande ljud, fingerplock – är avgörande för helheten när man talar sound.

Han är långtifrån ensam om att spela bra, Cecilia Perssons pianoklanger glänser vackert i Lazy Afternoon, trumslagaren Peter Danemo och basisten Josef Kallerdahl sticker inte ut så ofta, men håller grepp om strukturen och båda är fina improvisatörer.

Lina Nyberg Band gör en mycket bra spelning på Fasching, speciellt i första set. På förra skivan spelade de fria tolkningar av jazzstandards. Att Nyberg nu skrivit fler låtar är positivt. Som kompositör är hon spännande. Hon arbetar både med det tajt strukturerade och det fria. Och bandet lyckas förtjänstfullt framföra detta. Men om det är något man kan problematisera så är det kontrollen. På ett sätt är den tydliga inramningen av de fria partierna naturlig, samtidigt kan jag ibland sakna den frisläppta spontaniteten. För mig skulle det öppna upp om det okontrollerade fick en större plats. Det skulle bli ännu bättre.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *