Steve Lacy: Free for a Minute

Emanem (www.emanem.com)
Disposability: Lacy ss, Kent Carter b, Aldo Romano d. Sortie: Lacy ss, Enrico Rava tp, Kent Carter b, Aldo Romano d. Plus Karl Berger vib, p, Paul Motian d, Irene Aebi cel, Steve Potts as, Noel McGhie d. Insp. dec 1965 Rom, feb 1966 Milano, juli 1967 New York, mars 1972 Paris.

”Låt oss bara spela”, brukade Don Cherry säga till Steve Lacy när de spelade på tu man hand i Lacys lägenhet i New York runt 1960. Lacy svarade: ”OK, vad ska vi spela då?” Just i den sekunden uppstod problemet, dilemmat. För Lacy var det fruktansvärt, han visste inte vad han skulle göra. Att bara spela fritt kunde han inte. I intervjuer har han berättat att det tog flera år innan han lyckades med det.
Fem år närmare bestämt, i alla fall om man ska prata inspelningar på skiva. I december 1965 spelar han in Disposability och i februari 1966 Sortie. Två fantastiska skivor. Nu släpper brittiska Emanem dem som en dubbel-cd med restaurerat ljud (dock med några smått irriterande biljud på Disposability) plus tidigare outgivet material från 1967 och 1972. Hurra!

För Lacy handlar det om en successiv resa mot det fria. På trioskivan Disposability – med trumslagaren Aldo Romano och basisten Kent Carter – har han trygg bryggkänning i låtar av Thelonious Monk, Cecil Taylor och Carla Bley, samt i några av sina egna. Bortom tematiken tar han dock kraftiga simtag ut mot de öppna vatten som hägrar en bit bort, inte minst i den strålande Gererous 1 av Bley. Hans melodiska känsla är dock så stark och rytmiken så tydlig, att det som vanligt är svårt att höra vad som är förutbestämda melodier och vad som är fria improvisationer. Låtarnas struktur är dock tydlig. Det är egentligen bara på There We Were som de tar steget ut i helt fri kollektiv improvisation. Här drar de ner tempot och löser upp den fasta rytmiken. Romano och Carter är excellenta vänner här som rör sig jämte en mycket inspirerad Lacy.

Lite mer än en månad senare befinner sig gruppen på helt öppet vatten. Trion är utökad till en kvartett med den italienske trumpetaren Enrico Rava. Det är tidigt i Ravas karriär och influenserna från Don Cherry är märkbara i ett poetiskt och varierat spel. De flesta låtarna växer ut till tio minuter eller mer och följer i stunden uppkomna spår istället för förutbestämda idéer. Lacys ljudliga omfång växer, musiken rör sig i vågor med dynamiska förändringar. Men också i tvära girar, kanske inte så att hela havet stormar, men plötsliga accenter eller andra markeringar leder in musiken i nya riktningar. Aldo Romano och Kent Carter är fenomenala.

Tidigare outgiven är musiken till den aldrig utkomna filmen ”Free Fall”. Filmen var en mördarhistoria med en saboterad fallskärm i handlingen och enligt Lacy riktigt usel. Musiken är dock fri och spännande och inspelad 1967 med Karl Berger, Paul Motian, Rava och Carter i bandet. Men det handlar om utdrag, 14 låtar på 19 minuter. Bra, men mest för den inbitne Lacy-fantasten. Från 1972 kommer en inspelning med hans 70-talsband med bland andra Irene Aebi på cello. Han hade vid den här tiden återgått till komponerad musik, men med stora utrymmen för improvisation. Här är det dock expressiv frifräs i strax över 20 minuter.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *