Sven-Åke Johansson: Blue for a Moment

Ni-Vu-Ni-Connu Productions (ni-vu-ni-connu.net)
Sven-Åke Johansson i olika kombinationer på nio lp: med bland andra Liz Allbee tp, Annette Krebs g, Alex von Schlippenbach p, tp, Burkhard Beins perc, Rhodri Davies harpa, Andrea Neumann inside piano, Axel Dörner tp, Rüdiger Carl kl, med flera. Insp 1978–2015.

I dessa boxtäta tider är det ofta återupptäcktens känsla skivbolagen spelar på. Inte sällan handlar det om ”Complete recordings of …” eller obskyra inspelningar som när det begav sig aldrig såg dagens ljud. Även Sven-Åke Johansson har ägnat sig åt det senare, inte minst i hans omfattande bokslutsliknande cdbox-serien på egna bolaget SÅJ med titlar som Jazzbox, Early Works 1969-73, The 80’s Selected Concerts etcetera. När bolaget Ni-Vu-Ni-Connu släpper 9lp-boxen – sju individuella album – Blue for a Moment är det mestadels nutiden som speglas. Förutom en duoinspelning med pianisten Alexander von Schlippenbach från 1978 härstammar de andra inspelningarna från åren mellan 2007 och 2015. Kanske beror det på att boxen är ett komplement till den nyligen släppta filmen med samma namn, inspelad av Antoine Prum. I det hela är det en fantastisk box, snygg och stram i sin utformning, varierad och rik i sitt innehåll.

Vartenda av de sju albumen, varav två dubblar, står på egna ben. De står som parallella handlingar i ett och samma konstnärskap. För visst är det samme Johansson som framträder i slagverksstudien Varde – där han utmanar trumsetets konventioner – som i Hudson där han pratsjunger närmast dadaistiska texter till ett sorgset mollbetonat pianospel. Vad som sammanlänkar är exaktheten i utförandet och hans ihärdiga vilja att dra ut saker till sin spets, att hela tiden testa och fullfölja. Den fullkomliga kontroll han visar upp på Varde är imponerande. Skinnen sjunger och rytmiska mönster formuleras, eller så dras material mot cymbaler och trummor och rätar ut rytmiken i linjära streck eller böjliga former. Man hör hur han hela tiden arbetar fram ljuden, vilket naturligtvis skapar en inneboende spänning i musiken.

I mer än 50 år har han utmanat trumspelet, till en början med Peter Brötzmann i Berlin i det sena 1960-talet då de expressivt forcerade fram en ny form av europeisk jazz. Sedan under 70-talet med sina ”dynamiska svängningar” då han ledsnade på det högljudda och hittade ett nytt sätt att uttrycka sig på med ljudliga vågor i olika densiteter. Tillslagens naturliga pointillism byttes mot utdragna ljudrörelser. Taktspelet löstes upp samtidigt som rytmiken fördjupades och bredde ut sig på nya vis.
Att detta passade utmärkt när den berlinska echtzeitmusiken växte fram på 90-talet är inte alls konstigt. Lågmält och ljudskapande, utfört med okonventionella tekniker, det kunde inte bli så mycket bättre och Johansson blev en föregångsfigur när såväl staden Berlin som mycket av musiken som skapades där förändrades efter murens fall. I denna box är det framförallt gruppen Frost med Johansson, trumpetaren Liz Allbee och Annette Krebs på e-gitarr och elektronik som lutar åt den klassiska Berlin-impro som utvecklades då. Det handlar om ett ljudskapande på hög nivå. Ett samspel som hela tiden förflyttar musiken framåt. Susningar och väsningar viskas fram, tomrummen blir till kontrastskapande tillstånd och allvaret går ibland över i lek där svårdefinierade ljud möts i call-and-response-övningar. Men långt ifrån allt handlar om främmandegöring av klangerna, Allbees trumpet dyker upp i någorlunda konventionella skepnader och inte minst Johanssons virvel ljuder igenkännande.

Kanske bildar dessa påminnelser länkar till historien, till det förgångna? För det finns en dialektik här, Johansson pendlar alltid mellan då och nu. Utan problem kan han finnas i den absoluta framkanten, samtidigt som han älskar bebop och tidig jazz, fluxus och andra konstnärliga former i det modernistiska 1900-talet, men också det folkliga. Att dessa olika sammanhang kunde gå hand i hand visade Johansson tydligt, bland annat med sina traktorkonserter i Skåne. I denna box är det dock marscherna som gör sig gällande, för även om de var militaristiska till sin natur var de även folkliga. Här har han satt ihop 13 improvisationsmusiker som spelar kända marscher under ett helt dubbelalbum! Och de varken ironiserar eller omformulerar. Mestadels spelar de rakt av. Men inte riktigt hela tiden. I Rüdiger Carls klarinettsolon och Liz Allbees trumpetsolon finns en del skevheter och i Treu Knappen spårar det ut lite. Själv behöver jag dessa anomalier för att riktigt uppskatta det hela. Men det är intressant hur han med hull och hår tar sig an denna musik som en gång var lika betydelsefull som den är bortglömd idag.

Jämför man duon med Alexander von Schlippenbach med trion Fallstudien med slagverkaren Burkhard Beins och harpisten Rhodri Davies är de varandras motsatser. Trion är den kanske tystaste inspelningen i boxen med sitt närskådande perspektiv. Det är lågmält och lågdynamiskt och både Beins och Johansson är mästare på att räta ut slagverksklangerna. Davies låter bönor och annat rinna på strängarna. Mer effektfullt än man kan tro. Mötet med Schlippenbach är desto mer expressivt. Johanssons dragspel gör entré men det är ändå den mastiga piano-trumset-formationen som sätter prägel med tryckande frijazz. Intressant är att de tar olika vägar, Schlippenbach pekar hela tiden in mot jazzen i sina improvisationer medan Johansson distanserar sig från den samma med ett spel långt bortom de konventionella taktmarkeringarna. Cymbal, baskagge, pukor och virvel bildar snarare en pulserande och organisk kropp som rör sig framåt.

Boxens höjdpunkt är ändå trion Barcelona Series med Johansson, Andrea Neumann med sitt inside piano, innandömet av en flygel, samt trumpetaren Axel Dörner. Gruppen bildades redan på 90-talet och alla tre var då med om att omformulera improvisationsmusiken. Koncentrationen är lika stor nu som då, men de har släppt något på stramheten. De försöker inte längre att avskärma alla konventionella klanger. Här finns dock inga solister och rollfördelningen är inte spikad. Det är en organisk musik som är försiktig men samtidigt väldigt konsistent och distinkt. Luft pressar genom trumpeten, trumspelet lämnar tillslagen därhän och lägger tonvikt på längsgående rörelser och tangentfria piano slås an med klubbor och andra föremål. Det finns en tydlig kroppslighet i musiken. De känner varandra, lyssnar och följer eller kommenterar varandra. De är bättre än någonsin.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *