Nord möter syd hos ethio-jazzens fader Mulatu Astatke

Foto: Rikard Rehnbergh

Mulatu Astatke
Konserthuset, Stockholm, 4 november 2017.

Konsertarrangören, föreningen och folkbildaren Selam fyller 20 år och firar det med två konserter i höst och vinter. I december kommer malinesiska gitarristen Habib Koité Diaktike. Fast först ut är kompositören, arrangören och multiinstrumentalisten Mulatu Astatke, även kallad ”ethio-jazzens fader”.
Dessvärre går det mesta fel. Först en kraftig försening inför öppningsakten Sabina Ddumba med Tensta Gospel Choir. Sedan en stilla undran vad hänryckt gospel och wailande soul egentligen har med ethio-jazz att göra? Efter en nästan timslång paus kommer grundaren Teshome Wondimu in på scen och berättar något om de 20 åren.
Intressant nog säger Teshome att hela han är som gensomsyrad av ethio-jazz. Överallt i huvudstaden Addis Abeba spelades den: i hemmen, i skolan, på radion, på syltorna. För det innebär att Mustakes musik var legitim även efter den etiopiska statskuppen 1974, då kejsaren Haile Selassi störtades och en kommunistisk militärjunta ledd av Mengistu Haile Mariam tog över makten.
Slutligen, efter två timmar på Stockholms Konserthus, kommer den numera 73-årige Mulatu Astatke med septett in på scenen. Då strular ljudet. Det är obalanserat och oproportionerligt. Märkligt med tanke på att de ljudmässigt bästa jazzkonserterna brukar äga rum på just Konserthuset.

Men när Astatke drar igång med sin latin-, reggae-, funk- och jazz-marinerade ethiopique är det mesta förlåtet. Redan i början drar han av ethio-jazzens hymner Yegelle Tezeta och Yekermo Sew och publiken vaknar ur sin dvala. Tyvärr är det bara Astatke som kommer från Afrika. Slagverkaren Richard Olatunde Baker är född i London.
Astatke själv växlar mellan vibrafon, Wurlitzer-piano och slagverk. Roligast är att en cellist (Ben Trigg) fått plats i ensemblen. Introt till biten Motherland för vibrafon och cello är lika genial som fängslande. Den västerländska treklangen möter de pentatoniska skalor som är ethiopiquens signum.
Överlag uppstår en mycket fascinerande dynamik mellan två stråk- och två blåsinstrument, två batterier och två klaviaturer. Och pianisten Alexander Hawkins ömsom hamrar, ömsom plockar på tangenterna. Som Little Richard: rockigt och virtuost på samma gång.

Musiken som träder fram blir en brobyggare mellan latinska rytmer, västerländsk harmonik och östafrikanska melodier. Septetten jammar på rätt hårt ungefär halvvägs in i konserten. Då, av någon anledning, lämnar en hel del människor salen.
Om det beror på förseningen, ljudet eller den jazziga prägeln ska vi låta vara osagt, men jag törs inte tänka tanken på vad konserten skulle kunnat bli med en tidigare start, ett bättre ljud och ett par etiopier till i ensemblen.

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *