Torben Waldorff: Holiday on Fire

Artistshare (Artistshare.com)
Torben Waldorff, g, Ingrid Jensen, tp, Maggi Olin, p, Rhodes, Drew Gress, b, Jonathan Blake, dr. Insp. i Systems Two, New York, Juni 2016.

Trots tillfälligt starka urladdningar från både trumpetaren Ingrid Jensen, trumslagaren Jonathan Blake och Torben Waldorff själv, så finns det ett ganska speciellt skär av eterisk lyrism över hela denna utgivning, som är Waldorffs första på fem år och ännu en gång på den musikerdrivna Artistshare-etiketten.
Faktiskt demonstrerar Waldorff här, mer än på andra ställen, något som denne recensent tycker är speciellt attraktivt med hans spel: att han kan kombinera sitt mycket breda klangspektrum – från det grovkorniga till det nästan ohörbara förfinade – med ett överordnat uttryck som bara kan betecknas som poetiskt skönhetssökande, alltid med ett stänk av inåtvändhet.

Detta yttrar sig också i hans kompositioner – här sju stycken – som oftast kombinerar ett mycket driftigt spel med harmonierna och med en aldrig svikande känsla för intagande melodik. Ingen notskrivare har kallats in för att förgylla omslaget till Holiday on Fire. Istället har Waldorff med sina egna kortfattade ”varudeklarationer” visat hur man med minimalistiska medel och otrolig precision kan leda lyssnaren på väg in i ett personligt musikaliskt universum. ”Melodic Movement on Three Keys” låter beskrivningen av Combust, där gruppen skapar storslagen musik av ett ostinat och en behändig kombination av tre tonarter. ”Transitions on Ballad”, skriver Waldorff om Our Sound of Love (and Charles’s and Duke’s) och döljer därmed inte att det är Charles Mingus Duke Ellington’s Sound of Love han har format om med lätt hand. Hans val av titlar avslöjar också hur han uppfattar sig själv vilande i den lyrism som uppstår av självinsikt då han kallar cd:ns enda utåtvända tema baserat på en robust framåtskridande rytmik för Ironic Tonic. Det utåtvända, som här inte alls präglas av karikatyr, får alltså Waldorff till att känna att han uppträder ironisk för sig själv – och oss.
Och just på detta nummer visar Waldorff i sitt solo att han också har total kontroll på gitarrtraditionens mest expressionistiska uttryck. Utan ironi: solot är tillsammans med hans insats på Combust hans mest helgjutna. Och just här är det tydligt hur Waldorff drar nytta av att ha en explosiv trumslagare, Jonathan Blake, bakom sig. Blakes välplacerade explosioner håller musikens – och Waldorffs – intensitet intakt.

Ingrid Jensen verkar som solist inte att vara lika beroende av Blakes knastrande närvaro. Hon går i sina melodiska fraser helt sin egen väg, och hennes figurer tar sällan sats i ett sammansatt rytmiskt mönsters puls. På detta sätt – ofta svävande högt, högt uppe över det tema hon improviserar över – bidrar hon till den eteriska prägel som vilar över hela utgivningen. Man kan dessutom inte låta bli att beundra hennes klang och ton på instrumentet, torr och fulländad i sin renhet, inte extravagant mässing som hos Clifford Brown, inte tvekande mörker som hos Chet Baker, snarare klassiskt som hos en Haydnspelande Marsalis samt – framförallt – helt enastående uttrycksfullt och kontrollerat i det högsta registret som hon ofta rör sig emot.
Ingrid Jensen har en lika stor andel som kapellmästaren i den rekommendation man måste ge Holiday on Fire.

Peter H. Larsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.