♥ Steve Coleman’s Natal Eclipse: Morphogenesis

PI recordings (Forsyte)
Steve Coleman as, Jonathan Finlayson tp, Maria Grand ts, Rane Moore cl, Kristin Lee violin, Jen Shyu voc, Matt Mitchell p, Greg Chudzik b, Neeraj Mehta perc. Insp i New York den 23–25 september 2016.

Altsaxofonisten Steve Coleman tillhör definitivt en av de mest betydelsebärande musikerna på den amerikanska jazzscenen – som instrumentalist, kompositör, arrangör och producent och inte minst som mentor för en ny generation innovatörer. En position som Coleman målmedvetet och välförtjänt nått sedan de första läroåren under 70-talet i hemstaden Chicago, där saxofonisterna Von Freeman och Bunky Green var viktiga förebilder och inspiratörer. Coleman formulerade tidigt tillsammans med saxofonisterna Greg Osby och Gary Thomas en filosofi och ett värdesystem, M-Base-konceptet, som innebar ett aktivt, utforskande förhållningssätt kring musicerandet. Om man ser tillbaka på Colemans rikhaltiga produktion sedan debutplattan Motherland Pulse (JMT, 1985), så har hans utforskande av och kring jazzens grundelement resulterat i ett 30-tal skivor i eget namn. Coleman har både på ett intellektuellt och emotionellt plan djupdykt i det som intresserat honom. Under början av 90-talet var det rytmer och harmonik i afrikansk folkmusik som stod i fokus och studerades på plats, under den senare delen av decenniet var det karibisk och latinsk musik och inte minst den mångkulturella kubanska musikarvet och dess genrer som närgranskades. Under 2000-talet fördjupade sig Coleman i elektronisk musik och samarbetade bland annat med den danske modernisten Per Nørgård. Musik från Mellanöstern har också haft och har stor påverkan på Colemans skapande liksom en stark förtrogenhet med och influens av jazzens innovatörer som Charlie Parker, Ornette Coleman och Sam Rivers för att nämna några.

Det som gör Coleman både viktig och exceptionell är hans förmåga att omsätta, integrera och hitta fungerande synergier i de delvis disparata och mångfasetterade inslag som hans undersökningar lyfter fram. Och det är viktigt att poängtera att trots en ibland lite snårig och akademisk överbyggnad så är Colemans musik ofta förvånansvärt lättillgänglig och lyssnarvänlig. Komplexitet behöver inte alltid vara svårt eller utestängande, man kan välja nivåer och ingångar. De senaste åren har Coleman varit involverad i det progressiva skivbolaget PI Recordings som producent, arrangör och sidoman och släppt ett antal spännande egna utgåvor där han återvänt till sin ”grundforskning”. Jag har tidigare skrivit om Functional Arrythmias (2013) vilken fokuserar på rytmik och om Synovial Joints (2015) där harmonik och orkestrering låg i förgrunden. Nu har Coleman släppt ytterligare en platta, Morphogenesis, och som titeln anger är det processen i formutveckling – här då kreativt improviserande i stunden möter förberedda arrangerade strukturer – som är infallsvinkeln. Det handlar mycket om rörelser och förflyttningar i de kollektiva formerna, ensemblespelet visavi dynamiken och samverkan med de individuella utväxlingarna utifrån instrumentering och i soloinpassen. Denna gång arbetar Coleman i oktettformat med en slagverkare på några spår. Det mindre formatet jämfört med förra skivan Synovial Joints ger andra möjligheter för att skapa mer täta, sammanhängande arrangemang, framförallt på de spår där drivkraften från slagverk saknas.

Och det är mycket näringsrika destillat som presenteras på plattans nio spår. Den kvartslånga Morphing, byggd utifrån improvisation kring en långsamt växande, enkel melodislinga med en rak baslinje som riktmärke, fungerar som nyckelkomposition för Colemans ambitioner. Och här är vi nere på mikronivå, där basisten Greg Chudzik tydlig påvisar konstansens betydelse för utveckling. Samtidigt som det är sammanhållet och integrerat, så finns det spänningar i samspelet och det är imponerande hur Coleman lyckas förena de klassiskt skolade musikerna klarinettisten Rane Moore och violinisten Kristin Lee violin med jazzdelen av ensemblen utan att det blir kammaraktigt eller påklistrat. Likaså hur Jen Shuys ordlösa sång faller in som ett naturligt inslag i en tillsynes odelad enhet. Merparten av arrangemangen byggs upp kollektivt och det är framförallt i ensemblespelet som rörelsen och förflyttningarna sker. Solinsatserna är oftast korta och koncisa och får därför en speciell tyngd, där inte minst Jonathan Finlaysons trumpet ger en speciell lyster och pianisten Matt Mitchells strukturerade improvisationer öppnar upp.

Morphogenesis är en både sofistikerad och komplex skiva med många in- och utgångar. Jag tycker att Steve Coleman här verkligen lyckats sammanlänka flera musikaliska gränssnitt och frilägga det som finns inunder utan att förenkla eller förytliga. Ett resultat av en tidigt formulerad vision och mission som medfört ett långsiktigt och grannlaga åtagande, vilket på sikt kanske kan vara något för Polarpriskommittén att fundera över nästa gång en jazzmusiker är aktuell.

Ulf Thelander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *