Roscoe Mitchell: Bells for the South Side

ECM (Naxos)
Roscoe Mitchell sax, fl, perc, James Fei sax, cl, electronics, Hugh Ragin tp, Tyshawn Sorey tb, p, electronics, Craig Taborn p, org, electronics, Jaribu Shahid b, perc, Tani Tabbal d, perc, Kikanju Baku d, perc, William Winant perc, vib. Insp Chicago Sep 2015.

Det är förunderligt hur vissa musiker och tonsättare under decennier så fullständigt kan behålla sin skärpa, nyfikenhet, kunskap och kvalitet och samtidigt utveckla sitt konstnärskap. Att en av dem är multi-instrumentalisten, improvisatören och kompositören Roscoe Mitchell är självklart. Det är nu 50 och några år sedan han var med att skapa Association for the Advancement of Creative Musicians, AACM, i Chicago, vars betydelse och inflytande kom att sprida sig långt utanför stadens gränser. Sedan dess har han kreativt skapat och framfört musik med Art Ensemble of Chicago, i egna konstellationer och i alla möjliga andra samarbeten, samt komponerat musik för orkestrar världen över.

När han fick det hedervärda uppdraget att vara med vid AACM:s 50-årsfirande och utställningen Freedom Principle 2015 på Chicagos Museum of Modern Art är det därför inte konstigt att resultatet blir märkvärdigt. Fram träder ett självporträtt där Mitchell som kompositör reflekterar över sin egen historia samtidigt som han tittar mot framtiden. Till sin hjälp har han sina fyra triokonstellationer som han ömsom grupperar, ömsom omgrupperar, innehållande relativt nya bekantskaper som Kikanju Baku – som Mitchell spelade duo med i Stockholm för en tid sedan – men även trumpetaren Hugh Ragin och basisten Jaribu Shahid som han arbetat med sedan 1970-talet. Art Ensemble of Chicago deltar med de på museet uppställda ”little instruments”, gruppens omtalade slagverksuppställningar, som också används på två av kompositionerna här. När klockorna ringer för South Side i Chicago finns det ingen anledning att skönmåla. I den kreativa miljö Roscoe Mitchell växte upp i, fanns samtidigt ett omslutande mörker av fattigdom, rasism och armod. Det hörs i musiken. Den blir precis så stram, koncentrerad, tryckande, rik, transparent, välspelad och obarmhärtig som man kan önska sig. Den stora variationen i alla möjliga variabler står inte i vägen för en sammanhållen slutkänsla.

På ett intrikat sätt får varje trio ett stycke var att spela, medan resterande sju är framförda av omgrupperade konstellationer. Som alltid är tystnad en viktig byggsten i Mitchells musik. Men också dess motsats, som i den fria improvisationen (den enda på skivan) Dancing in the Canyon med pianisten Craig Taborn och slagverkaren Kikanju Baku där Mitchells sopransax är så ihärdig att den nästintill gör ont att lyssna på. Den bitande klangen återkommer i trion med Tani Tabbal och Jaribu Shahid, men nu med tenorsax. Men innan dess har de spelat ett behärskat nästan fug-liknande tema vilket mynnade ut i ett fenomenalt trumparti av Tabbal. Ett helt annat sound blir det med trumpetaren Hugh Ragin och trombonisten Tyshawn Sorey, som låter metallen ljuda tillsammans med Mitchells altsax. I den fjärde trion byter Mitchell till flerstämmigt sopranino-spel. Hans skeva nästan oboe liknande ljud paras ihop med James Feis elektronik och Williams Winants smakfulla slagverk. Utmärkt.
Så långt trioformationerna. När Mitchell sedan omgrupperar de åtta musikerna i olika konstellationer växer komplexiteten. Från det stramt koncentrerade i inledande Spatial Aspects of the Sound med sina dubbla pianon, tubular bells, ankelbjällror och piccoloflöjt till den hårt svängande jazzen i den händelserika The Last Chord där det bland annat finns ett fint parti med en djup bassaxofon mot ett glittrande piano.

Så kan man fortsätta att rada upp exemplen på Bells for the South Side. Ska jag sammanfatta intrycken är det ändå Mitchells öppna syn på musik och det fenomenala framförandet som är det bestående. I den allvarsamma kompromisslöshet som präglar skivan finns en imponerande rikedom. Det är bara att ta för sig. Allt sedan Art Ensemble of Chicagos dagar har Roscoe Mitchell breddat den musikform som vi kallar jazz, med afrikanska slagverk, europeisk konstmusik, amerikansk minimalism, odefinierade ljud samt, icke att förglömma, tystnad. Här har allt detta fått en gemensam kropp.

Magnus Nygren

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(54541) [1]=> int(54639) [2]=> int(54209) [3]=> int(54566) [4]=> int(50803) [5]=> int(54329) [6]=> int(51323) [7]=> int(54382) }