Marshall Allens gränstänjande energi tycks outsinlig

Foto: OJ

Marshall Allen’s Double Spiral Infinity Quartet
Fasching, Stockholm, den 29 november 2017.

Saxofonisten Marshall Allen började spela med Sun Ra 1958, och efter Ras död 1993 har han varit ledare för The Sun Ra Arkastra och fortsatt att levandegöra arvet från Ra.

I sann Ra-anda börjar konserten med att bandet tågar in med sina glittrande västar och huvudbonader spelandes flöjter och slagverk skanderande ett enkelt rytmisk mantra, vilket upprepas efter pausen. Väl på scenen greppar man sina instrument och drar direkt iväg i ett vildsint, böljande stycke till en början ganska oformligt men efterhand faller delarna på plats för att återigen flyttas om på den vida spelplanen. Det är kraftfullt, svårgreppbart initialt men samtidigt suggestivt och medryckande. Trumslagaren Avreeayl Ras attackerande, hårtslående spelstil skapar inledningsvis en explosiv dynamik som de övriga får möta upp och förhålla sig till, ett angreppssätt som han upprepar vid flera tillfällen. Basisten Kash Killion – som var med då Allen var här med The Arkastra 2014 – har en ledande roll i de ballad- och bluesnummer som följer, både som rytmiskt ankare och som vokalist samt kontaktbyggare ”space calling planet earth”. Allen själv befinner sig hela tiden i centrum och styr de musikaliska flödena med sitt elektroniska minikeyboard eller sin elektroniska midisaxofon med dess loopande, visslande sound. Då han spelar altsax är det ömsom expressivt, spräckigt tänjande ömsom luftigt, bluesbehängt hela tiden precist och avvägt. Andra sett inleds med ett mycket långt organiskt stycke med en melankoliskt grundstämning generad av Killions elektriska cello och här blir Sun Ras inflytande, egenart och betydelse påtaglig. Ra byggde ofta upp sina kompositioner kring enkla teman, melodier som sedan bearbetades expressivt, explosivt eller tilläts implodera och dekonstruerades. Stort utrymme fanns för enskilda solister men där kollektivet var navet. En princip som också gäller och tillämpas av Allen i det mindre formatet. Pianisten Kaa hamnade lite utanför i första set, men fick mer plats med sitt periodvis både innovativa sufflerande men också handfasta, dynamiskt drivande spelupplägg. Allens energi tycks outsinlig och efter ett mycket långt andra set – vilket närmade sig Faschings och publikens deadline – och som planade ut i en vindlande blues, verkade han beredd att spela ett tag till. Så frågan om hur han vid 93 (!) års ålder orkar fortsätta spela, tänja gränser och föra budskapet ”space is the place” vidare är nog fel ställd. Frågan är snarare vad som skulle driva Marshall Allen att inte göra det? För utrymme för och behov av Allens särpräglade, gränstänjande och tidlösa humanistiska rymdjazz finns definitivt.

Ulf Thelander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *