Herbie Hancock: River – The Joni letters

Bild på Herbie Hancocks platta River - the joni letters

Joni Mitchell – som fick Polarpriset för sina gärningar 1996 – är en mycket bred, aktiv och mångsidig konstnär och musiker som alltid haft mycket personliga och självständiga åsikter kring vad hon gör och gjort. Ytterst sällan har hon gett några avkall på sin artistiska integritet, utan hennes musik och lyrik har alltid präglats av en slags omsorgsfull genomtänkthet även om formen ibland varit lös och till synes skissartad. Relationen till jazzen har varit lång och ömsesidig. 1976 inledde hon ett samarbete med Jaco Pastorious på albumet Heijra och två år senare samarbetade hon med Charles Mingus vilket resulterade i skivan Mingus där hon textsatte några specialskrivna Minguskompositioner. Hennes egna alster har till och från tolkats av jazzmusiker, men det är först nu med cd:n River – the Joni letters som en mer fullgånget och helt grepp tas.

Herbie Hancock har samlat ett mycket kompetent gäng kring sig och bjudit in ett antal vokalister. Flera är inte helt självklara i sammanhanget, men alla sätter sin personliga prägel på Mitchells kompositioner och på Hancocks ibland rätt egensinniga arrangemang. Den som låter mest förväntat är naturligtvis Joni Mitchell själv i den lite mörksinta, ögonblicksballaden med den typiska titeln Tea leaf prophecy. Framförallt är det Tina Turners tolkning av Edith and the kingpin som efterhand växer till något mer än vad som initialt anas, likaså Luciana Souzas bossanovaläsning av Amelia sticker ut och får färg. Annars är det främst samarbetet mellan Hancock och Wayne Shorter som gör starkast intryck. Deras närmast telepatiska kommunikation, subtilt sufflerad av Dave Holland och Vinnie Colaiuta, ger några magiska stunder som i instumentalversionen av Sweet bird samt en mycket spatiöst hållen variant av Shorters Nefertiti där gitarristen Lionel Loueke spelar med frisellska manér. Joni Mitchells musik öppnar upp för mång- och flertydiga tolkningar och jag tycker att Herbie Hancock mycket väl tillvaratagit möjligheterna som ges, men han har också satt en stark personlig prägel och fått en ”hancocksk” linje i materialet. Och vad mer kan man begära?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *