Carla Bley både i teorin och praktiken

Foto: Lars Jönsson

OJ! En kväll om Carla Bley – med Fredrik Ljungvist Dreamkeepers samt Jörgen Östberg och Magnus Nygren (OJ)
Fasching, Stockholm, 23 januari 2018.

Kompositören Carla Bley har en bred tonpalett. Hon blandar frijazz och fusion, punk och rock, opera och cabaret, blues och elektroakustiskt hejvilt. No borders! Det bekräftades under OJ:s första av vårens sex jazzporträtt. Magnus Nygren berättade om Bleys 60- och 70-tal och Jörgen Östberg om hennes 80-tal och framåt.

Efter samtalet och en som vanligt på tok för lång paus tar en svensk supergrupp över, en enkom för kvällen hopplockad septett: Dreamkeepers featuring Fredrik Ljungkvist. Saxofonisten som inleder med att defilera förbi baren upp på scenen med en klarinett, faktiskt, och sätter på något sätt standarden för kvällen: högt och lågt på samma gång. Från Bleys i grunden enkla melodi, slinga, ram fyller ”Drömvårdarna” ut den med eget innehåll, med improvisation, precis som Bley vill ha det.

Ljungkvist har haft huvudansvaret för hopsättningen av de sju musikerna och de lika många styckena. Mest sticker Josefin Runsteens fiol och slagverk, Mattias Ståhls vibrafon och blås samt Isabella Lundgrens sång ut. För resten, svensk och svensk: Susana Santos Silva på trumpet är ju från Portugal och den enda i ensemblen som faktiskt spelat med Bley i egen hög person.

I urvalet återfinns också Bleys kompositioner till andra i hennes musikaliska närhet, som Gary Burton, Charlie Haden och tidigare maken Michael Mantler. Allra bäst blir det på slutet. Dels för att septetten börjar bli varm i kläderna och hitta varandra musikaliskt (vissa av dem spelar ihop för första gången) och dels för att nu kommer Bleys mest till sin rätt. Framför allt det långa stycket, kongenialt tolkat av de sju, ur Escalator Over The Hill.

Som kompositör, föreställer jag mig, har Carla Bley sin manliga motsvarighet i Frank Zappa: Samma eklektiska tillvägagångssätt vid komposition och improvisation, samma anarkiska inställning till konst och konvention, samma ironiska och absurda humor. Kanske beror det på att de var jämnåriga, självlärda musikanter som växte upp i det progressiva Kalifornien, som skydde skolor och institutioner men även närde en gemensam förkärlek för storband.

Fastän Bley har en fot förankrad i jazzen och Zappa snarare hade det i rocken har bägge komponerat varsin mytomspunnen jazzrockopera som det finns få inspelningar och än färre uppföranden av. Till och med på Youtube är Escalator blockad. Synd. Detta mästerverk – klart galnare i sin eklekticism än Zappas The Yellow Shark – tillhör mänskligheten. Tänk om Stockholm, Ystad eller Umeå jazzfestival kunde fylla det tomrummet och uppföra den med Bley närvarande innan hon blir för gammal (i dag är hon 81 år) för att resa.

Septetten avrundar konserten med Bleys stora ”hit”, låten Ida Lupino, med Lundgrens finstämda röst. Givande att först få en initierad introduktion till ett konstnärskap och sen få höra det tolkat av en ensemble, från teori till praktik så att säga. Eller ”infotainment” som Fasching kallar det i programbladet.

Rikard Rehnbergh

Kommande porträtt: Don Cherry 20/2; Nina Simone 20/3; John Coltrane 17/4; Bill Evans 15/5; Thelonious Monk 12/6.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *