Goran Kajfeš Subtropic Arkestra gör världen större

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
Nefertiti, Göteborg, 9 februari 2018.

Det är dagen efter grammisgalan. Goran Kajfeš Subtropic Arkestra vann priset för årets bästa jazz och åtminstone bandledaren verkar aningen segerrusig. Men han har några grammisar förut, två med Oddjob och en för första soloplattan Headspin. Om man kikar på vilka skivor som fått pris för årets jazz (ja, i alla genrer) är det fantasilöst, juryn fegar och satsar på säkra, ibland, tråkiga kort. Men, inte ett ont ord om Kajfeš subtropiska arkester som har släppt fyra starka album och varit ett framgångskoncept från dag ett.

Jag har inte sett dem på ett tag, har höga förväntningar, och blir inte besviken. De spelar en hel del från senaste skivan, The Reason Why Vol.3, och några äldre raketer, som ett turkiskt fyrverkeri, arabeskjazz som svänger å det grövsta. Jesper Nordenström spelar som han vore en kurdisk keyboardkung, Johan Berthling och Johan Holmegard driver fram rytmen, Reine Fiske slänger iväg meloditrådar på elgitarr, Jonas Kullhammar och Per Ruskträsk Johansson briljerar på saxofoner och Kajfeš är där med trumpet, eller om det är kornett, och styr musiken åt olika håll.

Av alla tolkningar Goran Kajfeš Subtropic Arkestra gjort är nog de turkiska låtarna mina absoluta favoriter. Men aaaah så snyggt när de som första extranummer spelar Hailu Mergias Ibakish Tarekigne, tar in den etiopiska harmoniken i sitt egna musikuniversum. Fiskes gitarrspel är ytterst känslosamt. Och de kan lira sofistikerad pop, stanna kvar i melodier, ta det lugnt, och sväva omkring i ett melodiskt moln. Eller, spela futuristisk afrospacefunkjazz eller gå in i groovet, i det suggestivt monotona, som på Christer Bothéns Trance Dance, som känns som den ultimata Subtropic Arkestra-låten.

Världen krymper när Goran Kajfeš Subtropic Arkestra spelar sin medryckande multikultimusik. Eller kan man kanske säga att världen blir större. Fascinerande att låtarna hänger ihop såpass obehindrat; de tar musik från olika traditioner och trycker in rubbet under samma tak. Istanbul, Stockholm, Benin, Addis, Kalifornien och vad det kan vara, geografin kastas om, gränserna är vidöppna. Musiken flyger förbi murar, ifrågasätter fördomar. Någon gång önskar jag att de hade stannat kvar längre i en och samma rytm, som på Tropiques-plattan Goran Kajfeš släppte i höstas, med delvis samma gäng, men det är ett annat projekt, ett annat kapitel.

PM Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *