Tyshawn Sorey: Verisimilitude

PI Recordings (Forsyte)
Tyshawn Sorey dr perc, Cory Smythe p elektronik, Chris Tordini b. Insp i New York den 16 september 2016.

Trumslagaren Tyshawn Sorey har bland annat spelat med Vijay Iyer, Steve Coleman, Roscoe Mitchell samt haft George Lewis och Anthony Braxton som lärare och är väl förtrogen med och etablerad i den gränstänjande jazzens framkant. Hans senaste utgåva Verisimilitude rör sig i gränssnitten mellan jazz, fri improvisation och nutida kammarmusik. Det finns ett övergripande orkestralt upplägg framförallt på de längre spåren – vilka sträcker sig mellan 20 och 30 minuter – där noterade teman och melodiska sekvenser återkommer i olika skepnader. Däremellan finns stort utrymme för inspel med varierande frihetsgrader både på solo- och gruppnivå. Men det mesta känns förutbestämt och riktat. Inledande korta Cascade in Slow Motion har en ödesmättad, molltyngd grundstämning där pianisten Cory Smythe närmast tentativt presenterar ett antal ackordmönster som blir hängande, vilka långsamt och återhållet kommenteras av de övriga. Efterföljande Flowers for Prashant har en initialt mycket luftig och stram struktur, där basisten Chris Tordinis stråkspel skapar en elegisk bottenklang som efterhand får en österländsk kolorering stärkt av Smythes subtila elektroniska inpass. På Obsidian är de svävande elektroniska ljudlandskapen mer påtagliga och utsträckta mot vilka gruppen agerar och reagerar. Tempot är långsamt, trevande där varje inlägg får tona ut. Slagverken markerar, punkterar men skapar ingen puls, utan kompositionen vilar på klanger och pauseringar. Riktigt abstrakt blir det i den sektion där Smythe spelar leksakspiano och Sorey inflikar fria slagverksekvenser. Den halvtimmeslånga Algid November, har en melankolisk höstprägel, kontrastrikt pendlande mellan mörka, dova stämningslägen och ljusa optimistiska melodislingor framförallt via Smythes rörliga och självständiga pianospel. Avslutande Contemplating Tranquility gör skäl för sin titel, med dess närmast zenartade stilla oändlighetstillstånd och här arbetar Sorey med cymbaler och subtila slagverksmarkeringar. Verisimilitude är en mycket stämningsmättad skiva, inte helt lätt att ta till sig utan kräver – trots eller kanske tack vare sitt försynta och lågintensiva upplägg – ett aktivt och nära lyssnande och det är den värd.

Ulf Thelander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *