Från noise och poesi till rymddrömmar på Third Edition

Nicole Mitchell Black Earth Ensemble. Foto: Heiko Purnhagen

Third Edition
Fylkingen, Stockholm, 9 februari 2018.

Det blev en tredje upplaga till slut och trots allt. Edition är den lilla festivalen för genre- och gränsöverskridande musik som tidigare stått i skuggan av GAS (Göteborg Art Sounds) och SOS (Sound of Stockholm) men som med denna tredje upplaga på allvar börjar fylla ut det mellanrummet och ta minst lika stor plats som ovan större festivaler. Utsålt hela helgen.

Fredagskvällen tillhör USA; det progressiva, radikala, autonoma USA som gett oss jazz och blues, progg och flower power, punk och grunge, minimalism och afrofuturism. Sean McCann är en västkustbaserad enmansensemble och poet. Med hjälp av sin multiinstrumentalism och inspelningsteknisk multitracking kan han lägga lager på lager med ljud, röst och instrument. Hans platta Music for Private Ensemble väckte en del uppmärksamhet när den kom 2013. Likaså uppföljaren, dubbel-LP:n New Music for Public Ensemble (2016).

Fylkingens anspråkslösa scengolv fylls ut av kompetenta musiker. En förstklassig nonett bestående av storheter som Anna Lindahl (violin) och Christer Bothén (klarinett) samt vokalisterna Mariam Wallentin (Fire! Orchestra) och Marie Sjåvik (Pombo). Resultatet blir ett akustiskt dronestycke, ett lummigt kammarverk där instrumentalisterna samtidigt bildar en urban kör. Något störande med en poesi i högtalarna och en annan på skärmen. Schizofrent som en storstadsbos längtan till landet och tystnaden.

Över till östkusten och New York. En stråkduo börjar plocka med sina instrument: försiktigt, lågmält, finstämt nästan smeker de strängarna. Både cellisten Leila Bordreuil (hon ingick i nonetten också) och basisten Zach Rowden utforskar respektive instruments inneboende ljudegenskaper, främst timbre och resonans.

Efter ett tag börjar skärande toner, frätande atonaliteter ljuda i högtalarna. Bägge uppvisar fin spelteknik efter devisen: för att kunna spela fel rätt behöver du kunna spela rätt fel. Slutligen mynnar det tredelade stycket ut i ett slags stråknoise. Experimentell musik i det mindre formatet när den är som bäst.

Som kronan på verket denna digra kväll intar Nicole Mitchell Black Earth Ensemble golvet. Förutom en av jazzens bästa flöjtister och respekterade arrangörer har Mitchell blivit en företrädare för feministisk och politisk afrofuturism (som ifrågasätter vitheten som norm och att vetenskapsmannen oftast är en vit medelålders man).

Publiken får ett allkonstverk baserat på albumet Mandorla Awakening II: Emerging Worlds (FPE, 2017) till dels. Oktetten blir farkosten navigerande mellan två civilisationer: Den sönderfallande Världsunionen och Mandorla, en utopi där andlighet, teknik och natur samexisterar. Mitchell beskriver Mandorla Awakening II som en ”tudelad kollision” mellan maskulint och feminint, öst och väst, ande och materia.

Denna dualism blir påtaglig i ensemblen. Flera dueller – likt tennisbollar fram och tillbaka – sker mellan olika instrumentalister: tvärflöjt och shakuhachi, violin och elgitarr, cajón och taiko, electronica och röst, bara cellon står solo. Då är också stycket som bäst. De långa funkiga partierna är något för lätta eller lättköpta. Det hade varit skönt om rytmerna fått skava, skarva lite mer åt avantgardehållet.
På slutet går vokalisten avery r young loss totalt, på James Brown-vis, då han frågar, skriker varför vi inte kan leva i harmoni? Det märks att ensemblen läser in mycket av dagens polariserade USA i stycket och det känns som om det andra USA är nära den här kvällen.

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.