Deborah Brown och Bobby Watson trivdes ihop

Foto: Jan-Olav Wedin

Deborah Brown & Bobby Watson
Konserthuset, Stockholm, 23 februari 2018.

Det är roligt när konserter växlar in på oväntade spår. Som denna gång, när Deborah Brown efter några inledande låtar hälsar Bobby Watson in på scenen. Jo, nog visste vi att altsaxofonisten skulle vara med, men vi visste inte att han skulle förändra karaktären och lyfta musiken till en livfullare nivå.

Visst är det kompetent och snyggt även när Deborah Brown, i svart och silverlamé, inleder med välkända standards uppbackad av pianisten Rob Bargad, kontrabasisten Curtis Lundy och trummisen Montez Coleman. Men det är ändå gäspigt och småtråkigt i jazzens traditionella mittfåra. Som det lite väl ofta är på Blue House Jazz-konserterna.

Det är kanske därför tankarna vandrar iväg åt olika håll. Som det här med att hon håller till i ett så högt vokalt register. Jag utgår ifrån att det är helt medvetet men nog låter hon lite obekväm, ungefär som att hon hamnat i ett udda läge och inte kan ta sig därifrån. Eller inte vill.

Men allt är inte jämmer och elände. Den vanligtvis överdramatiskt släpiga torchballaden Cry Me a River skulle kunna sänkt tillställningen ytterligare men här görs den glädjande nog i en nästan uppsluppen och skönt mjuksvängig version, vilket piggar upp konserten.

Men ändå, det är när Deborah Watson sätter sig ner på en pall och Bobby Watson tar över med sin fina komposition Sweet Dreams som konserten tar den där oväntade vändningen.

Med sin i god mening lite fladdriga ton och en spelstil mellan bebop och souljazz har Watson en egen nisch. Han kan låta både som Coltrane och Parker men saknar deras aggressivitet, i alla fall denna kväll. Att han ändå inspirerar och sätter fart på triokompet hörs och syns tydligt.

Efter två låtar med Watson ansluter sig Deborah Brown igen. Nu blir det låtar förknippade med Duke Ellington, hans egen Mood Indigo och Duke Ellingtons In a Sentimental Mood, följt av lite röjigare Charlie Parker-låtar.

Alla trivs uppenbarligen i denna nya och, får man förmoda, tillfälliga konstellation. Deborah Brown berättar utförligt om varje musikers bakgrund och hur hon träffade dem. Det ger mervärde.

Hon berättar också om hur mycket Sverige betytt och fortfarande betyder för henne. Deborah Brown har ju under många år spelat sig runt landet med svenska storband, särskilt Sandviken Big Band, och mindre konstellationer, ledda av jazzprofiler som Jan Lundgren och Andreas Pettersson.

När konserten avslutats med en röjig Kansas City och alla fått sina blombuketter sätter sig Deborah Brown vid flygeln och tar farväl med Pat Methenys Always and Forever, med en text av henne själv. Det är en fin slutpunkt men jag hör inte riktigt Methenys melodi i tolkningen.

Dan Backman

Annonser

2 svar

  1. Bäste herr Backman!
    Billy Strayhorn bidrog med åtskilliga pärlor i Duke Ellingtons repertoar. Dock INTE ”In a Sentimental Mood”. Den skrev Duke redan 1935, d v s några år innan samarbetet med Strayhorn tog sin början.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(51323) [1]=> int(50803) [2]=> int(54382) [3]=> int(54209) [4]=> int(54329) [5]=> int(54566) [6]=> int(54541) [7]=> int(54639) }