The Spontaneous Music Ensemble: Karyōbin are the Imaginary Birds Said to Live in Paradise

Emanem (emanemmusic.com)
Kenny Wheeler tp, flh, Evan Parker ss, Derek Bailey g, Dave Holland b, John Stevens perc. Insp. i London 18 februari 1968.

Inte den första skivan med SME, men kanske en av de mest legendariska. På Emanem har Martin Davidson gjort det möjligt för oss att följa hur John Stevens i olika versioner av SME skakar av sig den amerikanska jazzen och slutligen ömsat skinn. De äldsta inspelningarna från 1966-67 är Challenge och Withdrawal (Emanem 5040), och Summer 1967 (Emanem 4005) och Oliv från 1968-69 (Emanem 5033). Allt är superintressant vare sig du ser på det som dokument eller musik. På Karyōbin finns fortfarande mycket kvar av frijazzens böljande dialektik mellan tema och frispel. Men det framstår inte längre som ett alternativ, och de har valt att ligga långt från AMM:s lager på lager-avantgarde.

I botten ligger ännu jazzens energi och några manér. Men som John Stevens understrukit, Ornette Coleman och Jimmy Giuffre var visserligen viktiga de här åren, men tyngre vägde Anton Weberns kvartettmusik. Dessutom var frigörelsen – just fri. Bara två saker skulle musikerna hålla i minne: om du inte hör vad någon av de andra spelar, då spelar du själv för högt, och om det du gör inte, åtminstone ibland, refererar till vad medmusikerna har för sig, då behöver du inte vara med. Resultatet: avskalat, nerskuret, bara en lång sammanhängande struktur är kvar att improvisera kring. Helt utifrån dina egna erfarenheter och idéer. Stevens sparsamma, exakta trummor, Wheelers långlinjiga trumpet, Hollands virtuosa bas, tidiga insatser av Parker och Bailey med riktning framåt. Helheten i balans, varje instrument med skarpa konturer, alla i nivå med varandra. Ljudet är mästerligt. Såvitt jag hör, den tekniskt bästa utgåvan av Karyōbin. En musik som håller på att ske. En återhållsam intensitet som bågnar av idéer och känslor.

Thomas Millroth