Lina Nyberg får Gyllene Skivan

Foto: Christer Männikus

Lina Nybergs Terrestrial är inte längre enbart finalen i en imponerande trilogi skivor. Nu kröns det med att bli Gyllene Skivan 2017. I ett möte mellan Lina Nyberg och OJ:s Thomas Millroth utvecklar sig ett samtal om komposition och improvisation, om kommunikation, standardlåtar och grafisk formgivning.

Lina Nyberg och jag hade bestämt att vi skulle ses på Österlen. Mellan våra sommarvisten är det bara några kilometer. Sommarviste – nåja. Den som inte varit i sydöstra Skåne vet inte vad oväder vill säga. Mitt Borrby piskades av vind och isande snömassor. Det gick inte att komma ut ur byn. Nytt försök nästa dag, skottade fram bilen ur snödrivorna och körde oändligt långsamt de glashala kilometrarna till grannbyn.
Så satt jag äntligen med en kopp kaffe i Linas och Fredrik Ljungkvists rara lilla hus.
Jag tog fram mitt exemplar av Terrestrial och bredde ut det så att jag kunde läsa alla anteckningar och understrykningar jag gjort. Då öppnade Lina skåpet och plockade fram de två andra albumen i trilogin, The Sirenades från 2014, och Aerials som kom året därpå. När de låg bredvid varandra blev det så tydligt hur genial den grafiska formen är. Så här ser sällan cd-utgåvor ut.
Det musikaliska greppet i albumen är att en skiva innehåller den ordinarie gruppen med Cecilia Persson, David Stackenäs, Josef Kallerdahl och Peter Danemo. Den andra rymmer komponerad musik för olika orkestrar. På Sirenades är det Norrbotten Big Band och Aerial Vindla String Quartet.

Och nu har du skrivit för Norrlandsoperans Symfoniorkester, som dirigeras av Anna-Maria Helsing. Hur är det att skriva för en stor klassisk orkester i förhållande till att jobba med din vanliga grupp?
Hon har fått frågan förr och förklarade tålmodigt och pedagogiskt för mig, att det förstås är två parallella verksamheter som både har likheter och olikheter.
– Jag är jätteintresserad av att kommunicera, fortsatte hon, och hur man kommunicerar bäst med olika musiker blir ju mycket i fokus, när de har olika idiomatiska uttryck och bakgrund. Notbilden är en stor del av kommunikationen med orkestern, men den måste se olika ut för de klassiska musikerna och de med jazzinriktning för att det ska låta bra. Och dirigenten är en stor del av hur resultatet blir. Anna-Maria Helsing var väldigt inkännande, frisinnad och tydlig.
– Själva kombinationen av improvisation och noterad musik krävde sjukt mycket förarbete, framför allt vad det gällde logistik. Jag måste tänka på varje musikers enskilda arbetssituation när hen möter notbilden, och eftersom det är så många musiker i en symfoniorkester blir det som ett gigantiskt schackspel eller korsord, där minsta fel kan få oväntade konsekvenser för resultatet. Men allt blev som jag hade planerat så nu känner jag mig på ett sätt arbetsmässigt oövervinnelig.

Foto: Christer Männikus

Hon gjorde en paus, men jag ville veta mer om hennes förhållande till sin komponerade musik.
– Det spår som handlar om den nykomponerade musiken ser jag som en fortsättning på det arbete jag började med 1995 med skivan So Many Stars. Jag började som klassisk gitarrist och har alltid haft en längtan att skriva noterad musik. Och jag har studerat orkestrering och instrumentation för Kenneth Olausson på Musikhögskolan och också storbandsarrangemang för Bengt-Arne Wallin och Ola Bengtsson. För mig har det alltid varit en del av vad jag längtat efter att göra, men när jag var yngre visade det sig vara oerhört svårt att få göra det. När jag var etablerad som sångerska tog jag chansen att skriva egna arrangemang till bland andra Bohuslän Big band, Visby Storband och Norrbotten Big Band.
– Det finns förutfattade meningar om hur kompositionsarbetet går till hos en klassisk tonsättare respektive jazzarrangör. När jag till exempel, som nu med Terrestrial I-III, skrivit en tredelad symfonisk dikt för symfoniorkester får jag ofta höra att jag har arrangerat musiken. Vad beror det på? Även de stycken för orkester som utgår från ett mer jazzbaserat formspråk som Gravity och Planet har jag ju komponerat för orkester.

Foto: Christer Männikus

Det har säkert med fördomar att göra, vad en sångerska kan, fyllde jag i. Men hur skulle du själv beskriva tonsättaren Lina Nyberg?
– Man hör nog referenser i musiken från kompositörer som inspirerat mig. Stravinskij förstås. Eric Satie och Bartók, men också Kurt Weills symfoniska musik och inte minst Gershwin. Och så är jag ju ett fan av Nelson Riddle och de gamla arrangörerna och kompositörerna av musikaler och filmmusik. Det är ju en musik som ibland är illa sedd, det är ingen riktig ”klassisk musik” och den betraktas ofta som bakgrundsmusik. Formmässigt har jag nog lärt mig allt jag kan av den amerikanska sångbokens geniala kompositörer – också hur man bygger melodier.
Jag ville återknyta samtalet till det nya albumet. Stycket Terrestrial är ju närmast en tredelad symfonisk dikt. Och jag försökte beskriva kompositionen så som jag hörde den. De två första satserna är instrumentala och sången kommer i sista satsen. För mig hänger alla delarna ihop i olika stämningar. Det börjar med trummor och en dirrande oro, så kommer i andra satsen ett slags förtröstan som går över i fagotternas groteska dans, som sedan tas över av stråkarna. De upprepar samma figur flera gånger, och liksom kallar på tredje satsen, där sången kommer in. Och här finns en skör förtröstan.
Lina lyssnade noga, men verkar inte riktigt ha tänkt på det viset, i stället ville hon betona att det fanns ett förhållande till de tidigare albumen i trilogin, och det handlar om sådana tankar som att landa på jorden efter luftfärderna i Aerial, och hon ser instrumentgrupperna närmast som ett slags grundämnen som förenar sig med varandra. Som när stråkarna tog över efter fagotterna.
Några låtar kommer också igen på skivorna, kanske för att understryka vissa teman. Där dyker Another World med text av Arundhati Roy upp två gånger och försäkrar att en annan värld inte bara är möjlig, den är på väg. Det gäller bara att vi är uppmärksamma. Och standardlåten på Terrestrial, Lazy Afternoon, innehåller ju också en besläktad tanke, att om vi är alldeles stilla kan vi till och med höra gräset gro.
– Javisst, jag överväger mycket noga vilka låtar som återkommer från tidigare album eller som jag ska ta upp. Just Lazy Afternoon hörde jag för övrigt i en fantastisk inspelning med Karin Krog och då bestämde jag mig för den sången.
Jag berättar för Lina, att jag tycker hon är en av få sångerskor som alltid har varit jazzsångerska och hela tiden ägnar sig åt att fördjupa idiomet.
– Ja, jag började ju där, jazzen var mitt första val och det grundade jag på jazztraditionen. Redan när jag var ung sjöng jag med etablerade jazzmusiker. På sätt och vis blir ju allt jag gör jazz, också när jag komponerar ett tema med variationer. Men samtidigt är det många som inte hör det där. Fast när jag var i Brasilien skrev en musikkritiker om mig, att det jag gjorde var jazz. Även när jag sjöng brasiliansk musik. Den brasilianska musiken har i och för sig influerats av jazzen. Och jag i min tur har lyssnat på Caetano Veloso. Men det var anmärkningsvärt hur den där brasilianske kritikern identifierade genren jazz i allt jag gjorde.
Jag ville prata mer om jazzen, för som jazzmusiker är Lina unik. Och jag har ofta funderat på hur hon varierar ett bundet material i förhållande till ett fritt förhållningssätt.
– Vad gäller kombinationen fritt och bundet är det något vi utforskat mycket tillsammans i bandet de senaste tio åren. Jag har ju skrivit många noterade teman för hela bandet, som vi sedan har försökt hitta nya sätt att improvisera på. Inom jazzen spelar man ju mycket på formen och ackorden. I stället kan man spela på gestiken. Hur behåller man låtens klang och koncept i improvisationen om formen inte bygger på en ackordvända som loopas, vilket ju är det vanliga i den traditionella jazzen. Våra improvisationer har handlat mycket om att dekonstruera figurer och teman och sedan foga samma dem igen. Ibland har improvisationerna fungerat som omformuleringar av temat och ibland som broar mellan väsensskilda delar. På förra skivan Aerials satte vi tänderna i standards men jag ville att vi skulle bryta upp perioderna i låtarna helt. I stället för att improvisera så mycket på ackorden spelade vi på melodierna, texterna och på rytmiska figurer och arpeggion. Resultatet har blivit att bandets samspel är på en sjukt hög nivå.
Jag skulle också gärna prata om den grafiska formen på dina album. Matilda Ruta har ju gjort något mycket mer än en konventionell förpackning, det känns på något vis nära och kongenialt.
– Den grafiska formen hänger på sitt sätt ihop med hur jag komponerar. Jag arbetar ofta med bilder, inre bilder, jag gör mind maps, kollage och läser böcker för att ringa in vad det ska handla om. Och så arbetar jag med grafiska partitur.
Lina öppnar sin dator och visar mig olika kollage som hon verkar ha satt samman slumpvis, men där är olika referenser till händelser i världen. De grafiska partituren ser ut som grafiska partitur brukar, det vill säga de ger en bild av ett förlopp, formen syns tydligt. Och riktigt intressant tyckte jag det blev när hon visade sina grafiska partitur målade i akvarellfärger. Klanger, rörelser i musiken syntes på ett helt annat vis. Det är på det här sättet hon får ett grepp om helheten.
– Bilderna och tankarna som hänger ihop med dem finns sedan kvar i texterna och låtarna. Och vad gäller den grafiska formen och bilderna så är det ju en del av min arbetsprocess, mind maps, kollage, färgkoder, och dem delar jag med formgivaren Matilda Ruta och fotografen Miki Anagrius, som ju har gjort den grafiska formen på alla tre albumen. Det visuella är alltså en del i både förarbetet och något som inkluderas i resultatet.
Till sist grattis till Gyllene Skivan, hur känns det?
– Överraskad. Det är kul att bli en i den där långa traditionen. Nu väntar jag bara på att det blir officiellt så att jag kan fira tillsammans med mitt band.

En reaktion på ”Lina Nyberg får Gyllene Skivan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *