Pérez/Patitucci/Blade – en trio av yppersta världsklass

Foto: Patrik Sandberg

Pérez/Patitucci/Blade – Children of the Light
Fasching, Stockholm, 23 april 2018.

Världsklass! Av yppersta världsklass är musikerna Pérez/Patitucci/Blade som vanligtvis ackompanjerar Wayne Shorter i hans med rätta tokhyllade kvartett. Av yppersta världsklass oavsett genre, för trion blandar och ger musik från olika epoker och kontinenter i sitt nästan två timmar långa gig. Och i trion förenas det fina med USA: det afrikanska, europeiska och latinamerikanska.
Där är västafrikanska rytmer (jùjú, mbalax); karibiska såklart (med tanke på Pérez panamanska bakgrund: merengue, salsa); där är rock (när Blades stockar smattrar och dånar över trumskinnen); här och där smyger även klassiska melodislingor från Bach & Beethoven sig in.

Trion jammar och lattjar, larmar och jazzar, stojar och stönar; de har helt enkelt riktigt roligt på scen. Och det har inte med det grådaskiga måndagsvädret att göra, heller inte med det dystra geopolitiska läget, utan med kommunikation och kärlek. De tre kommunicerar sinsemellan och med publiken, de får och ger så kärlek. Enkel ekvation.
Trion märker att publiken är med den från första till sista ton och de tre svarar med att ge ett av årets gig på Fasching. Sedan är det ju något särskilt med Wayne Shorter Quartet och Stockholm. Varenda gång den spelar – Skeppsholmen 2010, Konserthuset 2005, 2008 och 2014 – uppstår något speciellt. Traditionens makt är stor: kanske det sitter i ryggmärgen hos såväl publik som musiker att i dag blir det ett minnesvärt gig – igen!

De spelar mestadels material från sitt senaste album Children of the Light där till och med balladerna – som jag vanligtvis avskyr, det ska erkännas – säger något. Alla tre bidrar med kompositioner på såväl skivan som på scenen. Fastän de har mycket fria tyglar med Shorter tror jag ändå att de kan frigöra sig ännu ett steg utan saxofonmastodonten, och att publiken hör dem. Med Shorter kan allt fokus lätt hamna på honom och hans spel.
När Pérez lägger högerhanden över pianots hammare och tecknar melodiska figurer med vänsterhanden får han det att låta som en mbira, ett tumpiano. För att i nästa stycke inleda med ett koralliknande solo som rymmer mycket komplex harmonik.
John Patituccis utvecklingskurva är intressant: från att ha varit en slätkammad, slickad elbasist i Chick Coreas olika konstellationer på 1980- och 90-talet har han vuxit i höjden bredvid Shorter med ståbasen. Resonansen och vibratot från det solo han ger under en blues bör ha fått tågsätten på Centralen under klubben att skaka.
Brian Blade är en av världens bästa batterister. Punkt. Med en baskagge, tre trummor och dito cymbaler får han fram lika många rytmer som en paradorkester. Han är av den skolan som kan slå på vadsomhelst. Sätt honom bakom en steelpan i Port of Spain, en plasthink i Kinshasa, en puka i Wien eller en tabla i Varanasi och han får det att låta förstklassigt.

Här måste Faschings bandbokare omnämnas med en eloge. I stort sett varje vecka kommer det en konstellation från USA som överträffar varandra i skicklighet och innerlighet; och däremellan svenska storheter som inte alltid ligger så långt efter i sin musikaliska utveckling. De musikelever som går in för halva priset har just nu mycket att se och lära och det bådar gott inför framtiden.
Den som för trions talan är Pérez, som vi det enda längre mellansnacket bedyrar att maktfullkomliga män som Trump skulle må bra av att lära sig improvisera musik. Improvisation innefattar lyhördhet, känslighet, framförhållning och hågkomst på samma gång och framför allt: förmågan att tänka några steg längre än där näsan ändar. Perez 4 Prez!

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.