Babs Sjöblom (född Nilsson), Alice – sångerska

Foto: Bengt H Malmqvist/Berry Produktion AB

(26 januari 1924 – 11 februari 2014)

Alice Babs hade en särställning inom svensk jazz. Hon var den första kvinnliga vokalisten med en genuin jazzkänsla och hennes frasering, intonation och allmänna musikaliska uppfattning ställde henne i särklass bland dåtidens svenska sångerskor. Det stora genombrottet kom 1940 i filmen ”Swing it magistern” där hon hade huvudrollen som swingsjungande skolelev. Hon var då bara 16 år och blev snabbt Sveriges första riktigt stora ungdomsidol.

Hon föddes i Kalmar och växte upp i Västervik. Intresset för jazzmusik väcktes i unga år och hon började tidigt uppträda offentligt ackompanjerad av sin pianospelande far. 1937 flyttade familjen till Stockholm där hon snabbt kom i kontakt med stadens musikliv. Hon sjöng med tidens kända orkestrar, hon medverkade i ”Vårat gäng”, ett omåttligt populärt ungdomsprogram i radion, och skivdebuten skedde redan 1939.

Jazzen framstod vid den här tiden alltmer som ungdomens musik. Men många äldre betraktade Alice Babs som en kulturfara för ungdomen inte minst sedan filmen ”Swing it magistern” hade haft premiär i december 1940.

Filmen var både en spegling av och ett inlägg i en debatt kring ungdomens musikaliska fostran, som i flera år förts bland framför allt musikpedagoger, bland annat i den stockholmska dagspressen. Å ena sidan stod äldre, mer konservativa musiklärare som förfasade sig över att de unga sjöng schlager och revymelodier i stället för traditionella moraliskt uppbyggliga sånger av kristet eller fosterlandsförhärligande slag. Å andra sidan stod framför allt musikläraren Knut Brodin vid Olofsskolan i Stockholm, som betonade vikten av att uppmuntra barnens sångliga lust och musikaliska fantasi. (Brodin skulle senare komponera populära barnvisor, bland annat i samarbete med poeten Lennart Hellsing.)

Inte sällan blev debatten en strid för och emot jazz, och den intensifierades och breddades efter filmpremiären. Bland annat yttrade dåvarande chefen för STIM, tonsättaren Eric Westberg, att ”Alice Babs låter som en slyna” och att ”swingsångerskor borde ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken”; något som han dock senare bad Alice om ursäkt för.

Hennes popularitet växte och under krigsåren gjorde hon mängder av grammofonskivor. Även om jazzen var det stora intresset, hade hon en bred repertoar. Hon kunde joddla och hon sjöng tidens populära schlager. Under hela 40-talet turnerade hon i de svenska folkparkerna och publikrekord slogs på löpande band. Hon uppträdde i radio, på varietéscener, gav konserter och medverkade i ett tiotal långfilmer. Hon gästspelade också i de nordiska grannländerna där hon var lika populär som i Sverige.

I maj 1949 ägde en stor internationell jazzfestival i rum i Paris. Från Sverige deltog ett all star-band med Gösta Törner, Putte Wickman, Arne Domnérus, Carl-Henrik Norin, Reinhold Svensson, Simon Brehm, Sven Bollhem och Alice Babs. Den svenska orkestern gjorde stor succé. Efteråt skrev till exempel Steve Race i den brittiska musiktidningen Musical Express: ”Every man in the group is a first-rate player […] Alice Babs, their girl vocalist, received a tremendous ovation.”

1950-talet fortsatte med skivinspelningar, ytterligare ett tiotal långfilmer, folkparksturnéer, radio- och TV-framträdanden och konserter i Sverige och övriga Norden och i Europa, inte minst i Tyskland. Hennes popularitet de här åren byggde mycket på hennes förmåga att variera sin repertoar. Mycket omtyckta blev till exempel de trickinspelningar som var högsta mode vid den här tiden, där hon sjöng flerstämmigt med sig själv. Hon gjorde också flera inspelningar med barnvisor ofta i samarbete med pianisten och arrangören Bengt Hallberg. Men som en röd tråd genom hela hennes omfångsrika produktion löpte kärleken till jazzen och hon varvade hela tiden populärmusiken med jazzinspelningar.

1959 till 1961 skördade sånggruppen Swe-Danes stora framgångar. I gruppen återfanns förutom Alice, violinisten Svend Asmussen och gitarristen Ulrik Neuman från Danmark. De gjorde sig kända för sitt avancerade musicerande där Alices röst (med ett omfång på tre och en halv oktav) ofta användes som ett instrument tillsammans med fiolen och gitarren i halsbrytande och humorfyllda arrangemang. Efter ett par succéfyllda engagemang på Cocoanut Grove i Los Angeles låg vägen till en internationell karriär öppen. Men Alice klarade inte att leva i kappsäck iväg från make och barn och 1961 bestämde man sig för att upplösa gruppen.

1963 var ett märkesår för Alice Babs. Då kom Duke Ellington till Sverige för att göra ett program för Sveriges Television. Producenten Arne Arnbom hade föreslagit att Alice skulle medverka i programmet och vid en konsert i februari sjöng hon tre melodier med orkestern. Någon månad senare ringde Duke Ellington från Paris och bad Alice komma dit för en skivinspelning. Sin uppskattning av hennes sångkonst visade han vid det tillfället då han sade: ”This voice, ladies and gentlemen, embodies all the warmth, joy of life, rhythm och tragedy that, for me, is the innermost secret of jazz.”

Samarbetet med Ellington återupptogs 1967 då Alice framträdde med orkestern vid en konsert i Malmö. Senare det året ringde Ellington och frågade om hon ville medverka vid en kyrkokonsert i New York i januari 1968. Ellington arbetade då med sin Second Sacred Concert. Elva dagar före konserten var Alice i New York men hade då ännu inte hört, och än mindre sett några noter på, den musik som skulle framföras. Efter ett par dagar fick hon en första sång och därefter en om dagen. Så mycket tid för repetition blev det dock inte. När hon bad om mera repetitionstid svarade Ellington: ”I’m not worried about you!”

Efter konserten kunde man i The New York Times läsa: ”Miss Babs, a soprano from Sweden who has performed with the Ellington band on several occations in Europe, last night took her place among the top rank of Ellingtonians.” Hela kyrkokonserten framfördes på ytterligare ett par ställen i USA och den spelades också in på skiva innan Alice återvände till Sverige.

Hon fortsatte att ge konserter och arbetade ofta med Bengt Hallberg och Svend Asmussen i Skandinavien, Europa och USA. Hon fortsatte också att ge kyrkokonserter med program ur Bach- och Motzartrepertoaren. I december 1968 debuterade hon på Kungliga Operan i Stockholm och sjöng bland annat en aria av Mozart. Efter konserten frågade operachefen Göran Gentele: ”I vilken roll vill du debutera?”

1969 kom Duke Ellington med orkester till Stockholm för att framföra sin Second Sacred Concert i Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Åter var Alice Babs med och medverkade gjorde också Radiokören under ledning av Eric Ericson. Konserten spelades in av Sveriges radio och TV. Alice följde sedan med Ellingtons orkester till Paris och Barcelona där konserterna upprepades med stor framgång och fina recensioner.

Sommaren 1973 återförenades hon med Ellington. Det var vid ett par konserter vid Newport Jazz Festival på New York Philharmonic Hall. På hösten kom Ellingtons orkester till Europa och Alice medverkade då vid en konsert i Westminster Abbey i London där man framförde en nyskriven tredje kyrkokonsert. Tre veckor senare sjöng Alice med orkestern vid en konsert i Barcelona där man framförde musik ur både den andra och tredje kyrkokonserten. Däremellan sjöng hon med orkestern vid ett par jazzkonserter i Malmö och Köpenhamn.

I mitten av 70-talet flyttade Alice och hennes make till Spanien och hon slutade då i princip att sjunga offentligt. Men hon deltog flera gånger som föreläsare vid olika Ellingtonseminarier. 1994 var hon en av huvudgästerna vid det årets internationella Ellingtonkonferens som ägde rum i Stockholm. Där berättade hon om sitt samarbete med Ellington och hon sjöng också ett par nummer både under konferensen och på Stockholms Konserthus med den för tillfället hopsatta Ellingtonorkestern.

Under senare delen av 90-talet återvände hon mer aktivt till scenen, därtill övertalad av Charlie Norman. Under de kommande åren gav de tillsammans en rad konserter för utsålda hus. Med sin vitalitet, humor, musikalitet och värme var hon en stor publikfavorit. Hon spelade också in ett par cd och sin sista skiva Don’t be Blue gjorde hon 2001 med Nils Lindberg som kapellmästare. Några år före sin bortgång drog hon sig av hälsoskäl tillbaka från scenen.

CD i urval:

Swing it! Alice Babs! (Phontastic)

Alice and Wonderband, Alice Babs med Arne Domnérus orkester (RCA)

Duke Ellington, Second Sacred Concert (Prestige)

Duke Ellington in Sweden 1973 featuring Alice Babs (Caprice)

Serenading Duke Ellington (Prophone)

Far Away Star (Bluebell)

Swingtime Again (RCA Victor)

A Church Blues for Alice (Sony)

Don’t Be Blue (Prophone) 2001 Nils Lindberg

Artiklar:

Det finns gott hopp för jazzen säger Alice Babs (OJ/12 1972)

Babs & Duke (OJ/4 1999)

Böcker:

Alice Babs, Frank Hedman, (Raben och Sjögren 1975)

Alice Babs, Född till musik, memoarer (Norstedts 1989)

DVD:

Swing it! Naturröstens hemlighet (Vax Records/Naxos)

Priser och utmärkelser:

1969 – Karl Gerhards hederspris

1970 – Medaljen för tonkonstens främjande

1972 – Hovsångerska

1974 – Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien

2003 – Illis Quorum

2004 – Grammis ”Juryns specialpris”

2008 – Grammisgalans hederspris

Postumt:

2015 – Invald i Swedish Music Hall of Fame

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.