Esbjörn Svensson Trio: E.S.T. Live in London

Act (Naxos)
Esbjörn Svensson p, Dan Berglund b, Magnus Öström tr. Insp. Barbican Centre, London, 2005.

I juni i år är det tio år sedan Esbjörn Svensson gick ur tiden. Inte förrän då förstod jag vilket genomslag trion haft utanför jazzvärlden. Vänskapskretsens popsnören beklagade med sorgsna emojis på Facebook, och jag tänkte att om ni gillar E.S.T. borde ni också gilla Chick Corea et al. Men så enkelt är det ju inte. James Cullham menade att E.S.T. var den enda jazztrio som hans ojazziga vänner skulle följa med och lyssna på. Inte för att de var lättviktiga, eller icke-experimentella, utan för att deras improvisationsstrategi var fylld med moderna, relevanta och hippa idéer. E.S.T. Live in London 2005 är en påminnelse om detta. De inledande applåderna vittnar om en relativt, med jazzmått mätt, stor publik. Året därpå spelade de över 100 konserter i 24 länder och hördes av 200 000 personer. En publik vida större än en snäv musikutbildad krets. Decenniet dessförinnan hade sampling, trumloopar, och copy & paste varit central arbetsmetodik inom klubbmusik. Att jazzen inom sinom tid, i någon form, skulle absorbera detta var inte konstigt.
Det är en koalition som dock inte alltid varit framgångsrik, en tillbakablick ger att klubbmusik med jazzinslag har stått sig bättre än det omvända. Även då E.S.T. behärskade traditionen och kommunicerade en mörk, intensiv och klar lyrism fanns influenser från samtiden. I Eighty-eight Days In My Veins flätas groovet av snabbspolad drum’n’bass och stabila fyrasjättedelar. Och visst anas triphopinfluenser i Tide Of Trepidation med sitt tassande vispbeat och enkla, men effektiva, basfigur. Lite daterat känns det allt, även om Magnus Öströms dynamiska rytmik upprätthåller det organiska, till skillnad från stela programmerade beats. Den stora publikens omfamning bör förstås utifrån detta: en samtidsjazz konstituerad av element som då uppfattades som banbrytande. Renheten som associeras med strikt akustiska instrument behölls, samtidigt som den utmanades av överstyrd kontrabas med wah-wah och rundgång. Och varför inte?

Distad gitarr och effekter på elbas har ju sedan länge funnits som inom fusionjazz. Den estetiska acceptansen för dessa fenomen har en även en analogi på andra fält än jazzens (betong var en gång ett provocerande och rått material för interiör, men är idag så pass folkligt att till och med IKEA säljer bänkskivor i betongimitation). Sensationen som en gång gavs av oavsiktligt spräckta, fräsande högtalarelement, och som sedan förfinades med rakbladssnitt i högtalarkonen har idag utvecklats till en värld av vetenskap om distorsion: rör, transistorer och förstärkarsimulering. Från obskyr garagebandsperiferi till allmängods, en oproblematisk effekt att använda på nedstämda gitarrer i Eurovision. Kanske är en liknade process förklaringen till att E.S.T.:s ljudexperiment inte upplevs lika nydanande idag som under tidigt 00-tal. Det som tidigare noterades på listor för indiepop är sedan länge mainstream. Vi har vant oss.

Vad kommande generationer av E.S.T.-fans kommer att höra är en annan fråga. I min värld ligger storheten främst i stämningarna de skapade, och här är trender och cykler av mindre betydelse.
Lyssna på hur intrikat men samtidigt motståndslöst – i god bemärkelse – ackorden vecklar ut melodin i In The Tail Of Her Eye, en bland flera enigmatiska och vackra titlar. Det avslutande partiets apokalyptiska ragnarök fungerar bättre här än i den tidigare utgivna liveversionen från Berlin.
De expressiva, hårt markerade varierade rytmiska accenterna i delen för solopiano i The Unstable Table & The Infamous Fable skulle kunna sägas vara genreupplösande och kunna passera som både jazz och konstmusik. Musiken är naturlig och flödande, medan språket som försöker fånga intrycket är bedrägligt. Om inga tydligt definierade gränser finns, blir talet om överskridandet meningslöst. Uttrycket är i alla fall filmiskt, där distad stråkbas och hispiga trummor skapar en episk men oroligt manisk känsla. Åke Lintons fina inspelning från på Barbican Centre ger sammantaget en god översiktsbild av E.S.T. Fungerar både för den som har allt, och som inkörsport för den som inget har.

Anders Hellqvist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.