♥ Johan Graden: Olägenheter

Moserobie
Johan Graden p, Josefin Runsteen vln, Per Texas Johansson kl, fl, såg, Pär-Ola Landin b, Konrad Agnas tr. Insp i april 2017 på Atlantis, Stockholm.

Pianisten Johan Graden har dykt i flera och väldigt olika sammanhang under de senaste åren. Under tre år arbetade han tätt med nyligen bortgångne Rikard Wolff; tillsammans hann de spela över 200 konserter i olika produktioner. Graden arbetade sig samtidigt in på jazzscenen i Stockholm. För att fylla på bakgrundsbilden kan man även lägga till att denne 25-åring började spela klassiskt piano som sjuåring och dessutom har samarbetat med popartister som Ane Brun och Anna Järvinen. Något av ett under alltså.
Och det han gör är imponerande. På denna sin debutskiva i eget namn lyckas han foga samman alla dessa inslag i nio skiftande kompositioner han själv skrivit. Själv talar han om influenser från Poulenc, Messiaen, Georg Riedel, Jan Johansson och talets rytm. Så är det säkerligen, men det jag tar fasta på är det starka teatrala inslaget i hans material, det är tydligt att han kommer från en värld där musiken ingår i ett större sammanhang. Ta bara den underbara Odrömt som trots sin titel frammanar drömska filmiska bilder på näthinnan, eller den korta utsträckta Ship of Fools. Utmärkta.

De flesta låtarna är arrangerade, där melodier och rytmik följsamt går hand i hand i unisona skeenden. Ett undantag är Bas plessis, som efter sin rörliga inledning stannar upp i ett stillsamt och sakta föränderligt tillstånd av sorgsna stråkar och väl avvägda klanger på pianot. En annan godbit är Ummah som börjar stillsamt med ömsinta stråkar på fiol (Josefin Runsteen) och bas (Pär-Ola Landin) och sedan går över i ett givande möte mellan jazzens svängiga rytmik och ett uttryck som, förenklat sett, återfinns i den klassiska musiken. Den roligaste titeln tillfaller låten Lill Lindfors mfl, inte minst med tanke på att musiken får mig att tänka på progbandet Samla Mammas Manna.

Dessutom måste sägas att musiken är framförd helt utmärkt. Kvintetten håller samman den kollektiva musiken så fint och sticker samtidigt ut var för sig. Konrad Agnas är alltid lekfull och kul att lyssna på, och Per Texas Johansson spelar några fina solon på både klarinetter och såg (!). Johan Graden å sin sida är en lyriker på pianot, även om det än så länge är som komponist han främst utmärker sig.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.