Magic Spirits Quartet värmde upp ett redan kvavt Fasching

Magic Spirits Quartet
Fasching, Stockholm, 2 juni 2018.

Gnawamusiken har en trancebetonad rytm som sätter såväl fötterna som tankarna i rörelse. Den främst marockanska musikstilen härrör från sufismen – en mystisk, introspektiv gren av Islam som innefattar både persiska poeter och dansande dervischer – men har många beröringspunkter med andra afrikanska, homofona musikstilar som syftar till att väcka anden och nå extasen.
Därför är det helt följdriktigt och inte ett stilbrott när marockanske multiinstrumentalisten Majid Bekkas släpper sin tresträngade gimbri (sintir på arabiska, en utveckling av västafrikanska ngonin) och tar upp en mbira (tumpiano). I stället för arabiska hörs ett, förmodligen, centralafrikanskt bantuspråk. Rytmen går ner i puls. Danske batteristen Stefan Pasborg, ett för mig nytt namn, spelar på cymbaler liggande på ett dukklätt bord, Goran Kajfeš sätter sordin på trumpeten och Jesper Nordenström håller sig till flygelns lägre toner.
Det är suggestivt, men inte gnawa, som sagt, dock ett välgörande avbrott i ett tämligen monotont musikaliskt flöde. Det tyder på musikalisk fingertoppskänsla hos kvartetten när den stiger ut ur sin säkerhetszon och spelar något som inte är direkt relaterat till deras vanliga repertoar. Och det ger publiken ett annat perspektiv på gnawafusionen.

Kajfeš, Pasborg och Bekkas möttes under den årliga jazzfestivalen i Rabat i fjol. Mötet ledde till vänskap, musikaliskt samarbete och nu en gemensam turné under bandnamnet Magic Spirits Quartet. Att spelningen på ett halvfullt Fasching är blott deras andra hörs inte alls. Detta är duktiga musiker. Det är ju dessutom Kajfeš hemmaplan. Familjen är på plats. Samtliga visar därutöver upp fin simultanförmåga: Pasborg är mycket uppmärksam på Bekkas små, subtila vinkar om vart musiken ska gå. I vänsterhanden håller han oftast en vadderad trumstock medan högerhanden håller en vanlig druvstock. Nordenström är också lyhörd, ofta vänder han sig till sin Crumar Organizer på vilken han med högerhanden spelar finstämda harmonier och med vänsterhanden ”spelar” på reglagen.
Bekkas gimbri fungerar som ett mellanting mellan gitarr, bas och slagverk. Med vänster tumme slår han takten ömsom på strängarna, ömsom på skinnmembranet medan högerhandens snabba fingrar plockar skalor från lutans hals. Och Kajfeš plockar ibland upp en tamburin som han slår takten med samtidigt som han spelar på trumpeten.
För en antropolog är det ett synnerligen givande möte. Nu är det inte första gången Kajfeš, Nordenström och Bekkas spelar ihop. Under Subtropic Arkestras spelning på Stockholms kulturfestival 2012 hoppade Bekkas in på oud i ett par låtar. Fast om han då var gästartist är han här både fast bandmedlem och medkompositör.

Musiken har en stark 1970-talskänsla, progressiv och fusionsartad, och jag kan inte låta bli att tänka att den skulle passa bättre i den tidiga timmen på en äng under en utomhusfestival. En rekommendation går till arrangörerna av Lollapalooza-festivalen som hålls på Gärdet i juni nästa år: boka denna kvartett!
Det sista, längsta stycket är bäst. Nu är musikerna säkra på publikens respons, nu är de varma i kläderna och kan låta musiken flöda fram i vågor. Än repeterat, än improviserat, än finstämt, än utlevat, men hela tiden habilt. Kanske det rentav svävar magiska andar i den kvava lokalen?

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.