Konstnärlighet går före kommersialism på Trondheim Jazzfestival

Cécile McLorin Salvant. Foto: Arne Hauge

Trondheim Jazzfestival
T
rondheim, Norge, 8-13 maj 2018.

Trondheim, Norges tredje största stad med 193 000 invånare, har ett vibrerande studentliv. På 70-talet startades exempelvis här en akademisk jazzutbildning, som numera heter Jazzlinja och på ett innovativt sätt bedriver institutionella jazzstudier.

I år var den numera tre decennier unga Trondheim Jazzfestival centrerad kring konsertsalen Olavshallen, där konserter, filmvisningar, clinics och artistsamtal ägde rum. Övriga spelarenor låg på behagligt gångavstånd från den och konserterna överlappade varandra dessbättre vid bara några få tillfällen.

Samarbetet mellan Trondheim Jazz Orchestra och pianisten Chick Corea startade år 2000 när Corea var Artist in Residence under Moldejazz. Nu 18 år senare har de turnerat världen runt. Drygt 1 200 personer hade kommit för att höra Corea uppträda med den norska pianisten, arrangören och kompositören Erlend Skomsvoll och hans orkester. Här förenades jazz och konstmusik i ett musikaliskt rum som andades minimalism: komplext och lekfullt på samma gång. Corea var kompositören men arrangemangen var av Erlend Skomsvoll. Trots att Corea stod i fokus med vitala, flyhänta löpningar över tangenterna blev han i denna konstellation en i ensemblen. När det fungerade bäst, som i sviten Pledge for Peace och Children Songs, var det magnifikt. I den starka orkestern lyste saxofonisten och sångerskan Sissel Vera Pettersen och saxofonisterna Hanna Paulsberg och Eirik Hegdal med vassa inpass. Humpty Dumpty fick en härlig twist, Hubert Laws Windows hade arrangerats av Skomsvoll med behaglig grace och fantasi. Konserten avslutades storstilat i en rungande version av Coreas Armando’s Rhumba.

På det intima spelstället Dokkhuset hörde jag det hyllade fransk-haitisk-amerikanska stjärnskottet Cécile McLorin Salvant med sin kvartett i en fängslande konsert. Salvant besitter en nyanserad, omfångsrik röst med laddad frasering och ypperlig tajmning. Hon bjöd på en rad pärlor från The American Songbook och musikaler som ”Porgy & Bess” samt ett par högklassiga Bessie Smith-nummer. Hennes klassiska skolning kom fram i balladen Somehow I Never Could Believe av Kurt Weill då hennes stämma påminde om Alice Babs sakrala sång. McLorin Salvants elastiska stämband bär drag från såväl Betty Carter som Blossom Dearie. Aaron Diehl vid sitt stridepiano spelade inkännande med sångerskan.

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo. Foto: Arne Hauge

Atomics (Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten, Hans Hulbækmo) idérika musik spänner från hardbop via frijazz till konstmusik. De bjöd på en tung, kontrastrik konsert. Lågmälda stunder växlade snabbt till kakofonisk spräckjazz, som i Ljungkvists komposition Fält-Strid. Samspelet var nyanserat: duellerna mellan Wiiks piano, Ljungkvists klarinett- och saxutflykter samt Broos trumpetlinjer lät varje solist undersöka tematiken i hardbopen för att ögonblicket senare lösas upp i femstämmig, fri form. Louange á l’Éternité de Jésus av Oliver Messiaen och Pet Variations som bygger på Beach Boys lp Pet Sounds var signifikativa för den musikaliska bredden.

Från Finland kom två väsensskilda trios: pianisten Kari Ikonen Trio och gitarristen Raul Björkenheims Triad. Ikonens tonspråk söker nya riktningar och klangfärger. Den sublimt samspelta trion spelade låtar från färska Wind, Frost & Radiation (Ozella). Björkenheims Triad levererade rockig, etnokryddad frijazz som kombinerade improvisation och komposition. I Vår Frue Kirke uppträdde norska pianisten och sångerskan Solveig Slettahjell med trumslagaren Pål Hausken med spirituals, popklassiker och egna låtar. Hennes personliga framtoning var tilltalande – från det avskalade till det pompösa i stark växelverkan. I samma kyrka hördes Norges stolthet – basisten och cellisten Arild Andersen – i en drabbande konsert ihop med stråkensemblen Trondheim Solistene. Arildsens direkt igenkännbara melodiska tonspråk rymmer även det virtuosa: tango, orientaliska och norska folkmelodier samsades med det sakrala.

Återväxten på den norska musikscenen är god. Detta bevisades av unga, expressiva noise-artrockgruppen MoE med gästande saxofonisten Mette Rasmussen vars konsert var både omtumlande och infallsrik. Stroboskop imponerade med sin underfundiga mix av psykedelia och funkfusion. Ett återkommande uppskattat projekt under festivalen är The Cheltenham-Trondheim Jazz Exchange. Tre band bestående av sex studenter från Jazzlinja i samspel med sex studenter från Birmingham Conservatoire: en mix av studenter från två av Europas mest kreativa jazzutbildningar.

Festivalchefen Ernst Wiggo Sandbakk var mer än nöjd med publikrekordet för festivalen där de konstnärliga intressena går före de kommersiella.

Patrik Sandberg​

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.