Bangen har något för nästan alla

Lisa Björänge. Foto: Anders Wenström

Bangen Jazz & Blues Festival
Sandviken, 27 juni-1 juli 2018.

Efter förra årets besök i Sandviken beskrev jag Bangen som mina löjtnantshjärtan – en perenn upplevelse som verkar bli vackrare för varje årgång. Epitetet håller i allt väsentligt fortfarande. I stadig marsch mot 30-årsstrecket lockade Bangen åter med välmatat program med något för nästan alla.

Flera dagars upptakt till lördagens höjdpunkter tillhandahöll det mesta: Från trion Adam Forkelid/Georg Riedel/Jon Fält i Sandvikens kyrka över en profilerad markering av Sandviken Big Bands 50-årsjubileum – mer om SBB senare – till en svårslagen kombo av välljud och kreativitet av Scott Hamilton och Jan Lundgren, uppbackad av Hans Backenroth (b) och Kristian Leth (tr). Denna meny dessutom kryddad med Terese Lien Evenstads jazzfiol och en gränsöverskridande, pluralistisk eskapad med kollektivet Bob’s Carnival med Amanda Jensen i frontlinjen, som mitt i sommargrönskan stundtals trollade publiken till karneval i New Orleans … Mångfald var ordet.

GUBB. Foto: Anders Wenström

Lördagen öppnades som brukligt av det rätt makalösa GUBB – storbandet av uppväxande släkten jazzmusiker som blivit till ett drivhus för talanger som blir fullfjädrade artister i likhet med ”årets hemvändare” Lisa Björänge. Initiativet och Bertil Fälts hängivna ledning – i nu 25! år – är värt all tänkbar beundran! Betänk i sammanhanget detta: I årets GUBB-upplaga fanns bara sex (6) medlemmar kvar sedan 2017 års sättning – varav två hade bytt stol/instrument! Och med Nisse Landgren som gästande solist och arrangör fick en entusiastisk publik just den uvertyr man kunde önska sig.

Ur repertoaren fäste man sig särskilt vid ett par nummer ur den Landgrenska katalogen, inte minst ljuvliga balladen Julian till minne/ära av Cannonball Adderley och funkiga Ouch!. Dessutom Bengt Bergers Congo Square, med intimt samspel mellan elpiano, vibrafon och en god portion ”red horn heat”. Förresten – för undertecknad fanns, just där och då, dubbel anledning att också notera GUBB:s öppningsnummer Blues in Hoss’ Flat, en Basie-klassiker som jag nyligen återupptäckt via amerikanske filmkomikern Jerry Lewis mimkonst till just den låten: Kolla gärna in klippet från filmen ”The Errand Boy”:

Thomas Backman – också han med Sandviken som hemstad – med kvartett bjöd på underfundig och spänningsfylld musik, huvudsakligen hämtad från ny skiva på väg till marknaden i slutet av sommaren. Både sväng och kontemplation med Backmans träblås – inte minst basklarinetten, detta osannolika instrument som fördjupar ljudbilder i allt från Wagner-operor till be-bop – och texter och finstämd sång av Josefine Lindstrand. Suggestivt!

Årets hemvändare – redan nämnd – Lisa Björänge kom med fint sammansatt kvintett, där Daniel Karlssons lyriska piano och Jon Fälts dynamiska trummor gav Lisas sång en fruktbärande omgivning. Men det som verkligen stack ut här var Elin Larssons framfusigt fräsiga tenorsax som bidrog med energi och driv. Repertoaren – mest hämtad från senaste skivan Resting Spirit – innehöll bland andra Sandviken med fascinerande dialog mellan scatsång och tenorsax och Scars, en personligt färgad kommentar till me too-debatten.

Så – när kvällskylan började göra sig påmind – återerövrade Sandvikens eget Big Band scenen tillsammans med smått legendariska sångerskan och pianisten Diane Schuur, ett unikt gästspel med flera Grammys och samarbeten med Count Basie, Ray Charles och andra storheter i bagaget. Och gissa om det värmde! Bandet lät mer tight, starkt och fylligt än det mesta man kan höra i storbandsfacket och erbjöd – uttryckligen omvittnat av henne själv – Ms Schuur precis det fundament hon kunde behöva. Pärlor, många med ”Basie flavor”, träddes upp på band: Until I Met You (med vasst tenorsolo av Krister Andersson), Every Day I Have the Blues, Just Friends (med arr från ett samarbete mellan Schuur och Maynard Ferguson), Love for Sale, Sweet Georgia Brown, med flera, med flera. Energisprakande och – som sagt – värmande när det verkligen behövdes.

Under kvällen presenterade också Janne Schaffer sin om- och framgångsrika karriär i ord och ton, med avstamp i slitstarka solonummer från ett snart bortnött, men ändå så levande, sjuttiotal. Minns särskilt en funk-jazzig version av Atlanta Inn, med groovy vokalinsats av Johan Boding. Konserten mynnade sedan ut i potpurrier av låtar från samarbeten med Ted Gärdestad och Abba, slitstarka låtar, publiktillvänt, kompetent och professionellt men – med all respekt – aningen förutsägbart.

Som om inte allt detta fyllde alla behov av lyssnande så kunde en stor och entusiastisk publik – mellan annonserade programpunkter – också ta för sig av engagerad och humörstark funk/fusion med amatörbandet Some Funk Junk. Med beundran för deras och allt annat hängivna musicerande vid sidan av stora och mindre scener, drivet av kärlek till allt det vi kallar ”jazz” ser jag redan fram emot Bangen 2019.

Anders Wenström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.