Miles Davis & John Coltrane: The Final Tour – The Bootleg Series, vol. 6

Columbia/Legacy (Sony)
Miles Davis tp, John Coltrane ts, Wynton Kelly p, Paul Chambers b, Jimmy Cobb tr. Insp i Europa våren 1960.

När nyårsklockorna ringt in 60-talet hade Miles etablerat sig som en av de, om inte den, mest framgångsrika jazzartisten i USA. Ingen dålig bragd med tanke på att han i början av 50-talet av många i jazzetablissemanget blivit avskriven som ännu en talangfull musiker som var på väg att gå under i ett destruktivt drogmissbruk. Miles medverkan vid Newportfestivalen i juli 1955 kan ses som en början på detta unika karriärbygge. Festivalen ville hedra Charlie Parker, som avlidit i mars samma år, och en konstellation bestående av Miles, Thelonious Monk, Gerry Mulligan, Zoot Sims, Percy Heath och Connie Cay hade engagerats för detta ändamål. Inslaget var oannonserat i programmet men fick stor uppmärksamhet inte minst genom Miles version av Round about Midnight där han som ensam blåsare tillsammans med Monk, Heath och Cay presterade ett intensivt och känsloladdade spel i en version som fick stående applåder. Han var dessutom klädd i en vit kavaj och utstrålade en elegant självsäkerhet långt från den bild av den avdankade narkoman han utmålats som. Det finns uppgifter om att producenten George Avakian vid denna konsert övertygades om Miles potential och inom några månader hade Miles skrivit på ett kontrakt med Columbia Records trots att han redan hade ett avtal med Prestige. Detta gjorde det möjligt för honom att formera sin första permanenta kvintett som producerade en rad storsäljande skivor. Kvintetten med John Coltrane kom att utökas till sextett när Cannonball Adderley adderades till bandet. Med skivor som Milestones och Kind of Blue och genom samarbetet med Gil Evans, som resulterade i mästerverken Miles Ahead, Porgy and Bess och Sketches of Spain, befäste Miles sin ledande position. Detta ledde naturligtvis även till en internationell uppmärksamhet och våren 1960 engagerades Miles band av konsertproducenten Norman Granz för en Europaturné i ett Jazz at the Philharmonic-projekt vars idé var att presentera jazz i konserthusmiljö i stället för på klubbar.

Coltranes drogberoende hade orsakat konflikter och han hade periodvis fått lämna bandet. Han hade dock under 50-talets sista år bemästrat sitt missbruk och utvecklat sitt spel till en nivå där hans teknik kombinerad med en avancerad uppfattning om harmonik och rytm resulterat i en imponerande virtuositet. Dessvärre hade han nu aviserat sina planer på att etablera en egen grupp och det krävdes en viss övertalning innan han accepterade en sista turné med Miles band som nu, förutom de två blåsarna, bestod av Wynton Kelly piano, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb trummor.
Europaturnén pågick från 21 mars till 10 april och man spelade i Paris, Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Hanover, Oldenburg, Berlin, München, Hamburg, Frakfurt-am-Main, Milano, Köln, Düsseldorf, Ulm, Wien, Nürnberg, Scheveningen och Stüttgart. Inspelningar gjordes av lokala radiobolag Paris, Stockholm, Köpenhamn, Zürich, Amsterdam och Schevenigen.
Det var första gången Coltrane spelade i Europa och intresset för Miles band var stort. Det den europeiska jazzpubliken hört av Miles kvintett var framförallt inspelningarna på Prestige och Columbia och troligen även sextettens inspelningar från 1958. Coltranes Blue Note-inspelning Blue Train och Kind of Blue kan möjligen också ha släppts i Europa, men den Coltrane Parispubliken fick höra på Olympiateatern den 21 mars 1960, blev en överraskning. Miles repertoar var i stort hämtad från dessa inspelningar och låtar som So What, On Green Dolphin Street, Walkin’, All Blues, Fran Dance och Round About Midnight återkommer under konserterna. If I Were a Bell finns i två versioner och Oleo i en. På skivorna är Miles musik ganska strukturerad och sololängden begränsad. Att konserterversionerna ofta är längre med generösare soloutrymmen är inget ovanligt men den intensitet som karaktäriserar Coltranes spel under den här turnén var för många en chockartad upplevelse. Det märks tydligt under Pariskonserterna där hans solo i Bye Bye Blackbird blir en demonstrativ uppvisning i var gränsen går för vad som ryms i standardlåtformatet. Publikens reaktion är också intressant. Det verkar vara två falanger som ljudligt visar vad de tycker. Fyra minuter in i solot citerar han schlagern Mona Lisa vilket parisarna reagerar på liksom på den följande envist upprepade frasen som är märklig men faktisk hela tiden relaterar till låtens ackord. Kompet Kelly/Chambers/Cobb var ju en mycket samspelt och elegant rytmsektion som genererade ett gediget sväng bakom Miles. Under Kellys solon hörs hur kongenialt trion fungerar. Den var ju också just på grund av denna kvalitet som så många andra jazzartister anlitade dem. Men för Kelly måste det ha varit frustrerande att ens hitta utrymme att bidra med något under Coltranes mer intensiva urladdningar. Jag har haft en ogrundad uppfattning att konserterna i Paris, för Coltrane, blev ett klimax i hans försök att applicera sina idéer i Miles repertoar, något som skulle ha vuxit alltmer under turnén. När jag kollar visar det sig att det var ju här turnén startade. Det antyds till och med i boxens albumtext att Miles efter dessa två konserter modifierade repertoaren så Coltrane skulle få mer utrymme för sin ”nya” spelstil. Detta verkar dock inte sannolikt. På grund av Cobbs vispkomp får inledande All of You en något lufsig karaktär när Miles spelar men när Coltrane tar över byter Cobb till stockar och musiken lyfter. Pariskonserterna bjöd på ett musikaliskt äventyr som skakade om huvudstadens jazzfans och i dåtidens franska jazzpublikationer Jazz och Jazz Hot ifrågasatte ett flertal experter Coltranes spel. Vad gjorde han? Var det relevant? Var det jazz?

Även i Stockholm var kvintetten bokad för dubbla konserter. Båda inleds med långa versioner av So What. Miles väljer också en blues till varje konsert: Walkin’ och All Blues och båda sträcker sig över 16 minuter. Jämfört med Paris råder en lugnare stämning här. Coltrane spelar komplext men energin är generellt ett par snäpp lägre. Här finns också den fina och unika intervju som Carl-Erik Lindgren gjorde med Coltrane inkluderad.

I Tivolis konsertsal i Köpenham spelas samma låtar som vid den andra Stockholmskonserten: So What, On Green Dolphin Street och All Blues. Miles solo i So What är avspänt och varierat och hans timing och tonval är superbt. När Coltrane tar över ligger Miles kvar och upprepar tonen F som är gemensam för de båda skalorna låten bygger på. Coltrane kommer snabbt in i de täta frasstrukturer han laborerar med men här fungerar samspelet med Kelly överraskande bra. Den mer nedtonade atmosfären råder även i Köpenhamn. Kellys läckra block chord-spel avslutar solot i On Green Dolphin Street och Chambers blir siste solist. Han väljer, inte bara här, att solospela med stråken vilket kanske inte är så kul även om han behärskar tekniken. I tenorsolot i All Blues hörs Coltrane kämpa med tekniken att producera två toner samtidigt (multiphonics) vilket blir en liten återkoppling till det modus som gällde Paris.

Jag skulle vilja påstå att Pariskonserterna är exceptionella därför att Coltrane inte följer gruppens spelregler. Det sätt han tänjer dessa regler i förhållande till Miles koncept är det som gör musiken så överraskande och den spänning som uppstår är unik. Den uppnådda intensiteten tror jag är vad många av tidens free form-musiker strävade efter men det unika med Coltrane är att han gör det inom en standardlåts form och harmonik. Att han växt ur Miles idiom visar han med eftertryck och den kommande kvartetten med McCoy Tyner och Elvin Jones var en helt logisk utveckling för denne gigant. I följande upplagor av Miles kvintett blir resultatet det motsatta eftersom ersättarna Sonny Stitt respektive Hank Mobley anpassar sig till Miles 50-talsstil vilket får musiken att bli konventionell. Det tvingar Miles att på något sätt kompensera för det Coltrane stod för och hans spel blir vassare och mer äventyrligt vilket märks på inspelningarna från en liknande turné under hösten samma år.

Ulf Adåker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.