Texas och Törnqvist på Artipelag – varken fågel eller fisk

Foto: Isolde Rehnbergh

Per Texas Johansson i sällskap av Rebecka Törnqvist
Artipelag Artbox, Gustavsberg, 30 juni 2018.

I arkitekten Johan Nyréns sista skapelse Artipelag i Värmdö kommun, en svensk motsvarighet till Louisiana utanför Köpenhamn, finns en så kallad black box, ett väl tilltaget rum med musikscen. Där hyser den arkipelagiska konsthallen en serie jazzkonserter under sommaren. Dessa konserters betoning ligger på sommar och sång i skärgården: bland de medverkande finner man artister som Svante Thuresson, Sharon Dyall och Edda Magnusson.

Den andra konserten för säsongen bjuder på högt och lågt, nytt och gammalt. Husbandet under gitarristen Max Schultz och pianisten Calle Bagges ledning inleder med en tillbakalutad, somrig Schulz-komposition (Mister C) och så kommer det mestadels fortsätta under kvällen.

När Per Texas Johansson äntrar scenen blir det dock något mera oförutsägbart och spontant. Johansson börjar med att ställa kontrabasklarinetten mellan knäna och blåsa toner som skulle kunna komma från en mistlur eller båttuta ute i Stockholms skärgård nedanför Hålludden som Artipelag står på.

Snart kommer också Rebecka Törnqvist in på scenen för att dra av några nummer. Hon är en mycket habil popsångare med egenskrivna, intellektuella texter, men ingen jazzvokalist. Det blir genast tydligt. Fast det kalejdoskopiska arrangemanget av hennes låt For Show är riktigt, riktigt bra. Törnqvists lite rökiga, småhesa mezzo kommer helt till sin rätt i samspelet med övriga musiker.

Det låter improviserat och kammarmusikaliskt på samma gång. En synnerligen lyckad legering av konstmusik, postbop och pop. Drömskt, sökande och spefullt. Törnqvist och Johansson gick på Musikhögskolan tillsammans och samarbetade mycket på 1990-talet, vilket bland annat resulterade i albumet The Stockholm Kaza Session 1996. I dag har de barn ihop. Så de känner varandra både musikaliskt och personligt. Och nu känns det som om publiken är med på noterna, på tårna för vad som komma skall.

Vad som kommer är dessvärre en tillbakagång till det tillbakalutade och förutsägbara. En Bill Evans-komposition (Interplay) som åtminstone Bagge är väl förtrogen med efter OJ!-kvällen om Evans på Fasching i maj. En Randy Newman (Texas Girl) och flera Kurt Weill-sånger från hans nordamerikanska exil. Sedan tillbaka till det somriga, svenska temat i Lars Gullins Danny’s Dream.

Den svarta lådan söver och jag håller på att somna tills en Johansson till ruskar liv i mig. Bevakad av tusen vakter från det med rätta tokhyllade och prisbelönta (Gyllene skivan) albumet De långa rulltrapporna i Flemingsberg har ett Take Five-inspirerat komp – fastän i sextakt och inte i fem fjärdedelstakt – som betonas av att Johanssons klarinett låter förvillande lik en sopransax. En kan som ta på den klaustrofobiska och krypande känslan hos en plankare eller papperslös iakttagen av den uniformerade Argusblicken.

Hade kvällen fortsatt i den stilen hade det definitivt varit resan värd. Nu landar det hela i varken fågel eller fisk utan i det trista mittemellan. Jag har fått en fin barnjazzskiva i min hand, I min stad, där Nils Berg & Calle Carmback med vänner spelar ”musik för barn och deras vuxna”. Konserten påminner lite om den. Kanske just det som publiken vill ha. Men det finns inget nyskapande eller särskilt minnesvärt över det.

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.