Carlsson, Rune – trumslagare, sångare

Foto: Gunnar Holmberg

(4 december 1940 – 9 mars 2013)

Rune Carlsson var en av den svenska jazzens mest framstående musiker, verksam i mer än femtio år. Han utmärkte sig tidigt för sitt delikata trumsound och sin förmåga att lyhört interagera med sina medmusiker och från början av 1960-talet framstod han som en av Europas främsta jazztrumslagare.

Han föddes i Stockholm och växte upp i Bromma med en musikalisk mor och en far som hade varit militärtrumslagare. Han fick tidigt ett trumset och fadern lärde honom att slå en jämn och fin trumvirvel. Som 14-åring började han spela dixieland med kompisar på Ängbygården och han spelade också ett par år i ett skolband.

Redan i tonåren fångades han av tidens moderna trumspel med exponenter som Art Blakey, Max Roach, Chico Hamilton och inte minst Elvin Jones, som han 1957 upplevde vid dennes sommarturné med JJ Johnsons kvintett. Han tog trumlektioner av Joe Harris och som 17-åring blev han professionell och spelade och turnerade med Sven Douglas kvintett och även med dragspelaren Hans-Erik Nääs.

Ett par år senare hörde Rune till de unga stockholmska jazzmusiker som höll till på ungdomsgården Sunside, vars föreståndare Arthur Österwall samlade ihop och drev storbandet Sunsiders. Många av musikerna i denna krets blev Runes spelkamrater under de följande åren, i pianisten Staffan Abeleens kvintett, i pianisten Lasse Werners trio och i trombonisten Eje Thelins kvintett.

Han anlitades också snart i olika samarbeten utanför Sverige; inte minst av Krzystof Komeda i skivinspelningar, konserter och filmprojekt. Polske basisten Roman Dylag har beskrivit sitt första möte med Rune i oktober 1960, då Lasse Werners trio gästspelade vid Jazz Jamboree i Warszawa: ”Aldrig i mitt liv hörde jag en trummis som var så ’tystlåten’ och så svängande på samma gång.”

1963 medverkade Rune i Bengt-Arne Wallins storband som i tv framförde Wallins bearbetningar av svenska folkvisor. Den uppmärksamhet han fick där gjorde att han fick många studiojobb där han var med och spelade in filmmusik och gjorde bakgrundsmusik för en rad olika grammofonartister.

1965 blev han medlem i pianisten Bengt Hallbergs trio och spelade även med Rolf Billberg och Jan Allan, och med olika amerikanska gästsolister på Gyllene Cirkeln, däribland Lucky Thompson, Sahib Shihab, Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Cat Anderson och pianisten Bill Evans, där Rune och basisten Palle Danielsson fick utgöra Evans svenska trio.

När Red Mitchell flyttade till Stockholm hösten 1968, blev Rune och pianisten Bobo Stenson medspelare i den trio han drev under de första åren i Sverige och Rune ingick också i Mitchells grupp Communication. I slutet av 1970-talet vidareutbildade sig han vid Birkagårdens folkhögskolas musiklinje och startade samtidigt en egen grupp som fick namnet Birka och som bland andra innehöll gitarristen Anders Karlén och saxofonisten Nisse Sandström. Vid den här tiden började Rune också spela i Arne Domnérus olika grupper, och tycktes passa väl in i de mest skilda sammanhang, från swingmusik till nyare uttryck.

På 1980-talet spelade han på trio med flera av våra främsta jazzpianister, inklusive Bobo Stenson, Åke Johansson och Göran Strandberg. Han spelade också i grupper ledda av Monica Borrfors och Joakim Milder med flera. 1994 tilldelades Rune statlig inkomstgaranti (så kallad konstnärslön) och började ungefär samtidigt att framträda även som sångare i bebop-traditionen.

Bernt Rosengren överlät vid denna tid sitt storband (med arrangemang och allt) till gamle vännen Rune som drev det vidare under några år. Vid sidan av dessa och andra egna projekt, engagerades Rune fortlöpande som medspelare i andra grupper, inklusive pianisten Harald Svenssons kvartett med saxofonisten Fredrik Ljungkvist. I slutet av 1980-talet följde han sin fru Tytti Solia, professor i film- och massmediekunskap, till USA där han knöt musikaliska kontakter och även rapporterade om sina upplevelser i OJ.

Rune var vida uppskattad inte bara för sina musikaliska kvaliteter utan också som en inkännande och reflekterande person – något som bland annat speglade sig i en samtalsartikel med pianisten Åke Johansson som publicerades i OJ:s majnummer 1989 och som handlar om kärleken till musiken. Det var en kärlek som Rune delade med sig av i alla lägen till såväl sina medmusiker som till sin publik.

CD:

Eje Thelin with Barney Wilen (Dragon)

Bill Evans Trio live in Stockholm 1965 (Lone Hill Jazz)

Coleman Hawkins At the Golden Circle 1963 (Dragon)

Bosse Wärmell och Rolf Ericson The Golden View (Flash Music)

Eje Thelin Quintet at The German Jazz Festival 1964 (Dragon)

Eje Thelin Trio 1965 with Bengt Hallberg (Dragon)

Som sångare:

Seven Footprints to Heaven (Arietta)

Tributes (Dragon)

Wichkraft (Arietta)

Memoarer:

Precis i tiden, En jazzmusiker minns (Bo Ejeby Förlag 2009)

Artiklar:

Unga jazzmusiker, Rune Carlsson och Bo Skoglund (OJ/1 1961)

Viktigast är vår kärlek till musiken (OJ/5 1989)

Utmärkelser:

1979: Jan Johansson-stipendiet

1992: Christer Boustedts minnesstipendium

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.