Don’t Worry, Be Happy – motto för årets CJF

“Don´t worry, be happy” – Bobby McFerrins sångtitel – skulle kunna vara ett motto för Köpenhamns jazzfestival, den 33:e i ordningen, tänker jag på Kap Horns uteservering nere i Nyhavn, där ingen plats är ledig på någon av de otaliga restaurangerna och kaféerna längs kajen.

Ett myller av liv och folk. Jazzen i alla dess former presenteras på över 100 (!) spelställen: Utomhus i parker och på torg, i inrökta bodegor, via gatuparader och i stora konsertsalar bjuds det på blues, traditionellt, bebop, swing och latin- you name it…..

Den sedvanliga Giant Jazz-avdelningen innehåller Sonny Rollins, Keith Jarrett och just Bobby McFerrin, och den för året tillkomna Sound of Africa har namn som sångerskan Oumu Sangare och pianisten Abdullah Ibrahim. Andra namn är Charles Lloyd, Gary Burton, Terence Blanchard – som synes, inget dåligt startfält.

Sedan tillkommer förstås hela den inhemska jazzeliten – hur skall man sovra?

Jag reflekterar också över den både fysiska och mentala intimiteten mellan musikanter och åhörare: När jag flyr undan den gassande solen in i den argentinska baren Tangos & Vinos får jag finna mig i att sitta ett par decimeter från ljuvliga sångerskan Karin Juel som försätter mig i en “ Sentimental Mood “ … Och inne i svettiga Dropp Inn är det trångt om saligheten när gitarristen Jacob Fischer lirar, hans trio sitter bokstavligen i knäet på åhörarna.

Och även i det större sammanhanget, som DR:s konsertsal lyckas röstekvilibristen Bobby McFerrin nästan sudda ut gränserna mellan artist och lyssnare : Han delar upp publiken i körer, som får nynna enkla stämmor som bakgrund till hans egna improvisationer, sjunger duetter med enskilda och när hela lokalen framför en dansk folkvisa, lägger han sina egna fraser ovanpå. Fantastiskt.

Jazzpubliken anses ju bli allt äldre, och det är kanske detta festivalen vill råda bot på genom programmet “Jazz for kids”. Det går ut på att småttingar skall, via enkla rytmik- och sångövningar lockas in i den afroamerikanska musikvärlden, och av de ungas entusiasm att döma är detta en succé formidable.

Men festivalens mest rörande ögonblick är när 80 årige Sonny Rollins haltar in på scenen i den Konglige Teater, sätter i gång och blåser på oavbrutet i över två timmar, för att sedan motta publikens stående ovationer, ovationer som aldrig tycktes vilja ta slut.

Per Wikén