Ystad Sweden Jazz Festival dag för dag

Ystad Sweden Jazz Festival
Ystad, 1-5 augusti 2018.

Onsdag, 1 augusti

Second Line Jazzband – ”Traditional Jazz from Gothenburg” – eldar med het jazz på Per Helsas gård. ”Second Hand Jazzband”, råkar presentatören, YSJF:s konstnärlige ledare Jan Lundgren, kläcka ur sig. ”Tack Johnny Lundgren” blir svaret på spydig göteborgska. Volontärer går runt bland publiken med iskallt vatten, då det inte bara är jazzen som är het. Bandet är (tycker jag) Göteborgs svar på numera avsomnade Stockholmsbandet Sumpens Swingsters. De är med andra ord jäkligt bra! Med göteborgsvitsar sköter trombonisten Niklas Carlsson mellansnacket förträffligt. Låtar som Swanee River, China Boy, Sweet Emma samt The Alabama Song svänger lustfyllt. Mitt i hela operan dyker fru Ellen Bick Asmussen upp på scenen och ger glädjebeskedet att legenden Svend är med oss i sin himmel. En kärleksfull överraskning – en sådan som bara händer på jazzfestivaler! Bandet svarar med Ellingtons Just Squeeze Me som en hyllning till Svend. Passar bra eftersom han faktiskt spelat med Ellington! Före ”Yazzparaden” (se tidigare inlägg) river bandet av Tiger Rag. Sedan strosar vi till genuin New Orleansmusik av bästa märke genom ”French Quarter” och festivalen ar ett faktum!

På Ystad Teater bjuder unga och lovande Martin Berggren Trio på skön musik och presenterar sin nya skiva med egna låtar. Säkert lyssnar Berggren på Keith Jarrett. Samspelta och lekfulla överraskar trion med ytterst välljudande och njutbara toner. Berggrens musikresa inleds med Easy Going. Andra låtar som framförs är Soon Leaving och den härliga Waltz of Joy, som handlar om hur det är att bli pappa. Musik som gör en lycklig.

Miss Sway, som tar fasta på Andrews Sisters swingmättade musik, består av sångerskorna Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Mirjam Ekespong. De visar sångglädje till 100%. Känd från Monday Night Big Band och en av våra bästa trumpetare är Mårten Lundgren, som förslagsvis gestaltar Ray Anthony från tiden det begav sig (och som även ”blåste in” årets Ystad Sweden Jazz Festival). Mats Nilsson (piano), Kristian Rimshult (bas) och Pelle ”Trazan” Jonasson (trummor) är en hårt svängande trio. Mellan varje låt öppnar vaksamma volontärer teaterns dörrar så vi i publiken kan andas i den tropiska värmen! Basin Street Blues resulterar i en duell mellan scattande Anna Pauline och trumpetande Mårten och temperaturen stiger ytterligare. On the Sunny Side of the Street, Don’t Sit Under the Apple Tree (with Anyone Else but Me) och Alexander’s Ragtime Band med flera godingar är konsertens dessert.

Torsdag, 2 augusti

På Per Helsas gård uppvisar Ellen Andersson Quartet en chosefri, genuin och säker jazzkänsla. Ellen Andersson Quartet belönades 2017 med OrkesterJournalens Gyllene skiva och P2:s Jazzkatten för årets nykomling. Lady Be Good, med gitarrspel signerat Anton Forsberg och scatsång (à la Anita O’Day) av Ellen Andersson, inleder konserten. Resten av bandet dyker upp i I’ll be Seeing You och Blossom Dearies Once upon a Summertime. Altsaxofonisten Fredrik Kronkvist som gästsolist visar var skåpet skall stå i tvenne Parkerlåtar: Billie’s Bounce och Scrapple from the Apple. I en stilla scatsång i finstämd duo med basisten Hannes Jonsson får vi On the Sunny Side of the Street. Scatsång behöver inte nödvändigtvis gå i 120 knutar … Kvar på scenen är Kronkvist när Gloomy Sunday (den så kallade ungerska självmordssången!) samt S’Wonderful avrundar den synnerligen virtuosa konserten.

Fredag, 3 augusti

Jan Sigurd All Stars ”Me, Myself & Mose” på Per Helsas gård blir en av YSJF:s mest trivsamma konserter. Sigurd kåserar ingalunda humorfritt vid pianot om sitt liv och väver smakfullt in musik däremellan. Bland annat berättar han om hur han på 50-talet lyssnade på Bob Russell/Benson Brooks You Came A Long Way From St. Louis på pappa Sigurds Telefunken-rullbandspelare. ”Så här ville jag låta en gång”, konstaterar han. I en annan av hans anekdoter förklarar han för sin systerson att det inte fanns persondatorer på 50-talet. ”Men hur kom ni in på internet då?”, undrar systersonen.
Innan sångerskan/kärestan Anna-Lena Brundin kommer in på scenen får vi The Joy of Coming Home och det mustiga soundet från All Stars är ett faktum. Tack för att den svensk/danske giganten tenorsaxofonisten Thomas Frank sitter med under hela konserten! Kallas dock gäst i programmet. All Stars består hur som helst av trummisen Per Melin (Sigurds mångårige vapendragare), gitarristen Krister Jonsson, basisten Mats Ingvarsson och saxofonisten Tomas Trulsson. Den franske munspelaren Sébastian Charlier, som gästar under ett par nummer, upptäckte Jan och Anna-Lena på en jazzklubb i Paris och lockade honom till Sverige.

För över 25 år sedan hade Jan ett intressant program på scen om Mose Allison. Jan porträtterade då tecknaren David Stone Martin minns jag. Det är inte vardagsmat att tecknare av skivomslag uppmärksammas, men att Jan gjorde det är ett exempel på hans breda kulturintresse, vilket han generöst delar med sig av – författare, kompositör och musiker som han är. Charliers munspel kommer väl till pass i Mose Allisons Watch. Randy Newmans Same Girl handlar om en ledsen själ trots positiva textrader och så kan det vara ibland … Sigurds Love is a Dog That Bites skrevs på Kuba och svänger grymt. Den är arrangerad av Sigurds ständige basist, dragspelaren Håkan Andersson. Monica Zetterlunds Sigurd-favorit var Var har du varit? vilken vi bjuds på i fin version av Anna-Lena. What If blir avslutande duett med Jan & Anna-Lena. Allt under Per Helsas gigantiska päronträd.

Lördag, 4 augusti

Trudy Kerr Quartet med gästen Jukka Perko ”Sing a song of Paul Desmond” på Per Helsas gård blir en pånyttfödelse av Desmonds musik. Trudy Kerr, en ny och angenäm bekantskap för oss, har satt egna smakfulla och lite rörande texter till många av Desmonds låtar och gör reklam för sin nya hyllningsskiva till Desmond. En jazzvän i publiken påpekar likheterna mellan Kerrs och Annie Ross röster samt att framförandet är slående, vilket vi vidimerar. Jukka Perko med sin Desmondstämda altsax står för det genuina soundet. När alla väntar på Take Five (kommer snart, lugn bara lugn) njuter vi av Bossa Antigua, Perfect Morning (med scatsång av Trudy) samt Better Move On (med text av Trudy). Nederländske trummisen Sebastian de Krom kan sin Joe Morello och river av med precision hans berömda trumsolo i Take Five. Man kan tro att Morello har återuppstått. (Som kuriosa kan nämnas att Joe Morello inledde sin musikaliska bana som violinist – nio år gammal var han solist i Boston Symphony Orchestra. Men när han var i 15-årsåldern mötte han violinisten Jascha Heifetz och insåg att han aldrig skulle kunna nå upp i Heifetz höjder … och då bytte han till trummor.) Apropå Take Five berättar Trudy att Desmond testamenterade all vinst från den låten till Röda Korset. Dave Brubecks Countdown, som är en hyllning till astronauten John Glenn, garneras med scatsång och pianisten Cawley briljerar Brubeckinspirerat. Med äkta inlevelse ger oss Trudy sin tolkning av Cassandra Wilsons text till lyriska Black Orfeus. Paul Simons Mrs. Robinson – som bland annat hörs i filmen ”Mandomsprovet” – känner vi igen när konserten närmar sig slutet. Päronen i trädet på Per Helsas gård sitter kvar trots extranumret Slip, Slop, Slap, där Trudy och Jukka överträffar sig själva.

Bodil & Lasse Seger