Albins (gift Dahlberg), Mabel – sångerska och gitarrist

AlbinsMabelca1935

(4 oktober 1912 – 29 november 2005)

I OJs julnummer 1935 presenterades Mabel Albintz, ”svensk hotcha-girl, nyss hemkommen från USA, där hon varit över en tid för att lära sig steppa och sjunga, och i övrigt haft det enbart kul”. Hon har provsjungit för flera kapellmästare, sägs det, och ”här i Stockholm fortsätter fröken Albintz oförtrutet sina sång- och danslektioner”.

Mabel Albins som mest stavade sig just så, blev en av de första utpräglade jazzsångerskorna i vårt land men hade en kort karriär och har nästan inte lämnat några inspelningar efter sig.

Född i Jönköping och senare bosatt i Stockholm, for hon 22 år gammal i oktober 1934 till USA för att besöka släktingar i Dayton, Ohio, och i New York City. Tanken var också att studera amerikansk reklam inför en yrkesbana som reklamtecknare. Redan innan hade hon börjat sjunga och bland annat framträtt kort med Jack Harris orkester i Saltsjöbaden. I Amerika fångades hon nu av den jazzbetonade dans- och populärmusik hon hörde, framför allt i radio men också i levande form på dansrestauranger och teatrar.

I New York deltog hon i den legendariska”Major Bowes’ Amateur Hour” och andra amatörtävlingar innan hon i maj 1935 återvände till hemlandet med m/s Gripsholm.

Ombord träffade hon resebyråmannen Nils Hellström, som också hade besökt New York, och som snart skulle bli Orkester Journalens redaktör. Han föreslog henne att bruka sina sångliga kunskaper i amerikansk jazz och erbjöd sig förmedla kontakter.

Charles Redland som ledde orkestern på dansrestaurangen Atlantic, engagerade snart Mabel Albins, som även framträdde med hans band på en omfattande Sverige-turné sommaren 1936 och därefter på Phönix Bar. Hon lanserades i rytmiska, mer jazzbetonade nummer och spelade även gitarr. En kvalitet som skilde henne från de flesta andra var ett gott uttal av amerikansk engelska.

Hon blev snart populär både hos publiken pch bland musiker, och fick erbjudanden från andra håll. Sommaren 1937 var hon med Sven Fors orkester på societetsrestaurangen i Varberg (där pianisten var en knappt 17-årig Charles Norman). Hon kunde också höras i radio och vintersäsongen 1937-38 med Frank Vernons orkester på Bal Palais i Stockholm som ”Miss Mabel”.

1938 var hon med Malte Johnsons orkester på Terrassen i Hälsingborg och under sommaren med Vernon på Hotel Tylösand i Halmstad. Då hade hon mött en dansk manager som ville lansera henne ute i Europa: i september sjöng hon på en dansrestaurang i Budapest och det fanns planer på framträdanden i andra storstäder, men de skrinlades på grund av den tilltagande krigsfaran och hon återvände till Sverige. I oktober 1938 medverkade hon i den första radiosändning som gjordes av Thore Ehrlings nybildade orkester.

I januari 1939 började hon med Miff Görlings orkester på LaVisite i Stockholm, på sommaren var hon åter med Frank Vernon i Tylösand, därefter på Grand Hotell i Göteborg. I Tylösand gästspelade en 15-årig Alice Babs som berättar i sin memoarbok ”Född till musik” (1989) om ”en vänlig sångerska, Mabel Albins, som tog väl hand om mig och mamma som också var med. Hon gav mig en del texter och rättade till andra som jag missförstått.”

I början av 1940 framträdde Mabel Albins med saxofonisten Yngvar Wangs orkester på Regnbuen i den norska huvudstaden, där OJs korrespondent i februarinumret rapporterade om ”den bästa kvinnliga vokalist, om vi bortse från några mörkhyade, som gästat Oslo”.

Under de följande krigsåren sjöng hon bland annat med Vernon i Halmstad och med Ehrling på Skansen, men från 1942 arbetade hon på amerikanska legationen i Stockholm och framträdde alltmer sällan som sångerska. 1948 emigrerade hon till USA fast återvände så småningom till Sverige och bodde i Malmö fram till sin död vid 93 års ålder.

Mabel Albins kom trea bland kvinnliga vokalister i OJs svenska favoritomröstning 1938 och tvåa året därpå; hennes kokurrenter var i första hand Greta Wassberg och Irmgard Österwall. Sin första av bara ett fåtal skivor gjorde Mabel Albins anonymt hösten 1935 med Charles Redlands Atlantic-orkester, ”Gubben i månen”. Året därpå spelade hon under artistnamnet ”Mae Bell” in två nummer med pianisterna Stig Holm och Sten Axelsson, där den senare också steppdansade i tidens populära Fred Astaire-stil: ”You are my lucky star” och ”Vill du vissla på min lilla pekingeser”.

Mest känd är dock hennes inspelning av ”Alexander’s ragtime band” med Sonora Swing Swingers den 28 december 1938, som finns på cd i Svensk Jazzhistoria volym 3 (Caprice).