Lars Jönsson om A L’ARME! (med bildspel!)

« 1 av 39 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

A L’ARME!
Berlin, Tyskland, 1-4 augusti 2018.

A L’ARME! är en festival för experimentell musik som hålls i Berlin i början av augusti. Årets upplaga var den sjätte.
Det bjöds på en blandning av frijazz, impro och elektroniskt. Den fjärde (och sista) dagen var tillägnad Zbigniew Karkowski. Totalt 18 set.

Av de jazzigaste inslagen var det framförallt två väldigt bra konserter.
Michael Zerang & The Blue Lights är en väldigt lyckad kombination av musiker och Zerangs speciella låtar. Gruppen består av Zerang (trummor), Kent Kessler (bas), Dave Rempis (altsax), Josh Berman (kornett) och John Dikeman (tenorsax, som vikarie för Mars Williams). Det är alltså lite av en Chicagoelit. Gott om soloutrymme för alla och speciellt Dikeman lät bättre än jag hört tidigare. Han blir kanske bättre i andras grupper som inte är helt fria.

Paal Nilssen-Loves Large Unit Rio körde några hits (bland annat Ana och Fluku) tillsammans med ett par slagverkare från Brasilien (15 musiker). Och som de gör det. Bandet svänger oerhört och ger väldigt mycket utrymme till både olika solister och andra som vill lägga till eller avbryta (vilket gör gruppen till något mer, lite större). Mycket bra.
Lite svenskt återfanns också bland allt det norska i Large Unit Rio; Per-Åke Holmlander och Mats Äleklint.

En riktigt lyckat tillfällig improgrupp (eller kan vi hoppas på en fortsättning?) var trion med Matilda Rolfsson (slagverk), Joëlle Léandre (bas) och Elisabeth Harnik (piano). Lågmäld konvsersation i såväl trio som duo.

En annan ad hoc-grupp som fungerade fint var Emilio Gordo (vibrafon, från Mexiko), Don Malfon (saxofoner, från Spanien), John Edwards (bas, från England) och Dag Magnus Narvesen (trummor, från Norge). Speciellt Gordoa var väldigt aktiv och hade mycket nya ideer. Värd att hålla koll på.

En av de märkligare konserterna var med en grupp från Polen.
Ksiezyc har funnits i åtminstone 25 år. Det är tre instrumentalister (klarinett, dragspel och fiol) och två sångerskor. Dessutom turades man om vid klaviaturerna.
Sångerskorna hade dessutom ett bord med leksaker och gruppen bjöd på en resa i den polska landsbygden som var spännande och med ett charmigt leklynne.

Martin Siewert (gitarr, elektronik) och Katharina Ernst (trummor) gjorde ett fint set där det började med mycket gitarr, lite rockigt, men så småningom blev det längre toner från Siewert som Ernst kunde rytmisera.

Radian med dieb13 och Billy Roisz gjorde ett set med projektioner och var lite dronigt kombinerat med ettriga trummor av Martin Brandlmayr. I övrigt Martin Siewert (gitarr, elektronik) och John Norman (bas).

Maja S K Ratkje inledde festivalen. Den första konserten var dynamisk och gav associationer till jojk, storm på fjället (med hjälp av ett plastsjok hon slet och drog i). Lite levande radioteater alltså. Kul. Den andra var mer av noisekaraktär, hög volym och sedan lite högre.

Den första dagen bjöd också på ett projekt kallat Method of Defiance med Laurie Anderson och Bill Laswell tillsammans med Dr Israel (sång), Graham Haynes (kornett, elektronik), DJ Logic (skivspelare) och Guy Licata (trummor). Det var framförallt när Laurie Anderson pratade som det var riktigt lyckat. Publiken deltog med att skrika i 10 sekunder som en hyllning till Yoko Ono (som skrek i 60 sekunder i november för snart två år sedan och varför förstår ni säkert).

Dessutom kunde man uppleva en installation av Mark Fell och Carl Michael von Hausswolff med 25 högtalare, The Truth At All Cost. Det var mycket meditativt och pågick under hela festivalen.

En stor bredd även för en festival inom experimentell musik.

Lars Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.