Gustafsson, Rune – gitarrist

Foto: Bengt H. Malmqvist/Berry Produktion

(25 augusti 1933 – 15 juni 2012)

”Rune Gustafsson är den finaste talang vi fått fram inom svensk jazz under de senaste två åren och för varje gång man hör honom spela, blir man säkrare och säkrare på sin sak”. Så skrev Carl-Erik Lindgren i OJ 1954 om den då 21-årige Gustafsson.

Rune föddes i Göteborg och hade först tänkt lära sig spela dragspel. Men när han var i 14-årsåldern fick han en gitarr av sin farbror. Han hade ingen tanke på att bli yrkesmusiker, utan satt mest på skoj och plockade ut ackord, men han fick också några lektioner av farbrodern.

När han sedan på radion hörde Sven Stiberg spela singelstring med en trio, dröjde det inte länge förrän han skaffade sig en elektrisk förstärkare och började lära sig att improvisera. Han berättade själv att han mest lyssnade på blåsare och pianister och försökte låta som dessa; han undvek gitarrister av rädsla för att ta efter för mycket och inte få en egen stil.

Snart var han ute och spelade med ett lokalt amatörband och 1952, när bandet vunnit en amatörtävling, blev han kontaktad av trumslagaren Nils-Bertil Dahlander och började till hösten turnera med dennes kvartett, där också Sonya Hedenbrat medverkade sommaren 1953. Året därpå åkte han på folkparksturné med Arne Bills orkester och sångerskan Lily Berglund. När de kom till Stockholm dök Putte Wickman upp och erbjöd Rune jobb i sin sextett, efter Kalle Löhr som just hade slutat.

Med Wickman spelade han sedan från hösten 1954, med avbrott för lumpen 1956-57 på A1 i Sundbyberg. Där fanns också Hacke Björksten och med honom spelade han då, främst i helgerna. Efter lumpen återvände han till Wickman. Sextetten turnerade runt om i landet, ofta i Norrland. Man reste i Wickmans amerikanare, i vänstertrafik på dåliga grusvägar, med tre personer i framsätet, tre i baksätet och instrumenten på en släpvagn. På somrarna hade man ibland längre engagemang på badhotell på Västkusen och under vintersäsongerna spelade man, vid sidan av turnerandet, då och då på Nalen och Grand Hotels Vinterträdgård i Stockholm.

Omkring nyåret 1960 fick Rune erbjudande om att börja med Arne Domnérus orkester som då fortfarande hade stadigt jobb på Nalen flera kvällar i veckan. Därmed inleddes ett samarbete som kom att vara i mer än fyrtiofem år. Hos Domnérus fick han kollegor som Georg Riedel, Bengt-Arne Wallin och, efter något år, Jan Johansson, något som kom att få stor betydelse för hans fortsatta musikskapande.

Hans allvarliga min när han spelade dolde ett skämtsamt lynne, och tillsammans med Egil Johansen kunde han rätt vad det var brista ut i de mest oväntade och uppsluppna gags. En kuriositet är gruppen Runestones, namngiven efter Gustafsson, som 1960 var ett musikaliskt upptåg i skivbolaget Metronomes inspelningsstudio. Rune och Jan Johansson spelade bägge elgitarr i tidens popmusikaliska anda, Egil Johansen trummade och sjöng, och bland deras skämtinspelningar och ”jinglar” fanns en singelskiva med Petter och Frida vilken till och med gästspelade på radions ”Svensktoppen”.

På somrarna spelade Domnérus orkester på Skansen och Gröna Lund. När engagemanget på Nalen upphörde 1964 hade Domnérus hittat nya spelställen. Man reste på turnéer och gav konserter på landets skolor, man spelade i kyrkor, gjorde inspelningar för radio och TV och medverkade på jazzfestivaler. Ur orkestern uppstod också olika tillfälliga eller återkommande småsättningar, till exempel en trio med Jan Johansson, Georg Riedel och Rune som bland annat spelade på festivalen i Tallinn 1966.

Domnérus musiker hade dessutom hela tiden egna engageman på sidan om, med olika grupper och som studiomusiker. Rune var flitigt engagerad i studiosvängen och där handlade det om allt från underhållnings- och filmmusik till ackompanjemang av schlagerartister och rockgångare. Han medverkade också i Hasse & Tages musikal ”Spader Madame!” på Oscarsteatern och han skrev musik till, och medverkade i, deras film ”Släpp fångarne loss – det är vår!”.

Sin första skivinspelning gjorde Rune 1952 med Nils-Bertil Dahlanders kvartett och den första skivan i eget namn kom 1955. Från 1960 och framåt var han med på över fyrtio lp och cd med Domnérus orkester. Under åren med Domnérus spelade han dessutom in ett dussintal lp och cd i eget namn, och 1977 fick han OJ:s Gyllene Skivan för albumet Move.

Han medverkade även på mängder av skivinspelningar med andra musiker som till exempel Bengt-Arne Wallin, Lars Gullin, George Russell, Bengt Hallberg, Leonard Feather, Zoot Sims, Harry Arnolds Radioband, Thad Jones, Svend Asmussen, Rolf Billberg, Hacke Björksten och Monica Zetterlund. Vid sidan av Arne Domnérus, Jan Johansson och Bengt Hallberg är Rune den vars namn förekommer oftast i Nicolaussons svenska jazzdiskografi.

Med ett helt eget tonspråk skapade han sig med tiden en särställning inom svensk jazz. Flera av de skivor han spelade in för Sonet gavs också ut i USA och väckte uppmärksamhet internationellt.

När Radiojzzgruppen bildades 1967 med Arne Domnérus som ledare, var Rune en självklar medlem, och han medverkade av och till även sedan Lennart Åberg tagit över ledarskapet för gruppen i början av 1980-talet.

Samarbetet med Arne Domnérus fortsatte oavbrutet genom åren, även med en turné i USA 1991. Och Rune var hela tiden aktiv i många andra sammanhang. Han reste på jazzkryssningar med M/S Baltic Star, skrev en gitarrskola tillsammans med Janne Schaffer, turnerade i en trio med sångaren Claes Janson, spelade av och till med Lars Erstrand och även med Putte Wickman på Stampen och andra ställen.

Han framträdde ofta som gästsolist med mindre grupper och storband runt om i landet, och han samarbetade länge med Kjell Öhman, hos vilken han gärna dök upp i caféprogram och annan tv-underhållning där Öhman ofta var kapellmästare.

Till sommaren 1967 hade Jan Johansson skrivit musik till ”Den underbara pälsen”, Rune Lindströms Skinnarviksspelen som framförs varje midsommarhelg i Malung. Jan ledde inledningsvis själv orkestern och Rune, som var med redan från början, återfanns därefter varje år i spelens orkester. Trots en sviktande hälsa, som gjorde att han sina sista år knappast framträdde offentligt, fortsatte han att medverka i Malung ända fram till något år före sin död.

Artiklar:

På omslaget, OJ okt 1954

Blev gitarrist av en slump, OJ 2/197

Strängstilist med världsrykte, OJ 12/1992

CD i urval:

Rune Gustafsson – Trio (Classic Hawk)

Himlajord, Arne Domnérus, Rune Gustafsson m.fl. (Ladybird)

Gunnel Mauritzson, Remembering Lars Gullin (J.A.M. Produktion)

Rune Gustafsson (Eagle Records)

Arne Domnérus, Rune Gustafsson, Sketches Of Standards (Proprius)

String Along With Basie (Sonet)

Lena Ericsson, Doodlin´(Phontastic)

Jan Allan, Rune Gustafsson, Georg Riedel, Sweet And Lovely (Dragon)

Arne Domnérus, Gustaf Sjökvist, Rune Gustafsson, Heartfelt (Proprius)

Kjell Öhman ”The Hammond connection” (Opus 3)

Priser och utmärkelser:

1976, Jan Johansson-stipendiet

1997, Albin Hagströms Minnespris

2001, Thore Ehrlingstipendiet

2004, Guitarpeople’s Prize

2009, Lars Gullin-priset

2010, Monica Zetterlund-stipendiet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.