John Coltrane: Both Directions at Once – The Lost Album

Impulse (Universal)
John Coltrane ss, ts, McCoy Tyner p, Jimmy Garrison b, Elvin Jones d. Insp i Van Gelder studio, New Jersey 6 mars 1963.

Mars 1963. Att John Coltranes kreativitet vid den här tiden omfamnade traditionen samtidigt som han skapade något alldeles nytt är vida känt. Exempelvis hade han i denna månad ett energiskt gig med sin klassiska kvartett – med basisten Jimmy Garrison, pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones – på New York-klubben Birdland samtidigt som han med samma kvartett spelade in med sångaren Johnny Hartman.
När Impulse nu släpper denna nyfunna studioinspelning med kvartetten från inspelningsgeniet Rudy van Gelders studio i New Jersey den 6 mars 1963, en dag innan Hartmaninspelningen, bekräftar den bilden av den mångfacetterade Coltrane. Stod han här inför ett vägval? Nja, jag är inte så säker på det, det är ju några år kvar innan han slår sig fri från konventionerna. Snarare ser jag Both Directions at Once som ytterligare ett konstaterande av hur mycket som rymdes inom John Coltranes så monumentala konstnärskap.
Var inspelningen tänkt att bilda ett album när det spelades in? Det vet vi inte. Kvaliteten finns där, både musikaliskt och ljudmässigt, men samtidigt spelade Coltrane in väldigt mycket under de här åren. Precis som många andra. I det stora flödet glömdes en del helt enkelt bort. Denna inspelning försvann i vilket fall ur skivbolagets arkiv, men hittades hemma hos hans första fru Naima och har nu nått allmänheten.

Albumet är utgivet i två versioner, ett i ”vanlig” albumlängd och en deluxe-variant med alternativa tagningar. Börjar vi med den ”vanliga” känns den verkligen sammanhållen trots att musiken pekar åt alla möjliga håll. Bakåt i form av låtar som Coltrane hörde som ung, Nature Boy som Nat King Cole spelade in redan 1948. Den finns tidigare med på The John Coltrane Quartet Plays som spelades in två år senare, här dyker den upp i en mycket groovy version med tenorsax, bas och trummor. Coltrane spelade sällan utan piano vid den här tiden vilket kan tyckas synd med tanke på den öppnare stämning som råder här. Låten Vilia hämtade Coltrane från en operett av Franz Lehár som sedan populariserades av Artie Shaw 1938. Med sin traditionella form, ”walking” bas och ackordbyten visar den hur Coltrane fortfarande höll av den ”gamla” jazzen.

I de två ej namngivna originallåtarna som här presenteras för första gången byter Coltrane till sopransax. Låtarna tar inga språng ut i ohörda Coltrane-marker. Tonspråket känns igen, melodierna likaså. Den första är en uptempo-blues i moll (Untitled Original 11383). Fantastiskt flöde i sopranen, även McCoy Tyner får ett solo där han växlar mellan jazziga flöde och lagda ackord. I den något sorgsna stämningen smälter Jimmy Garrisons solo på stråke in väldigt fint. Med sina taktväxlingar förflyttar sig formen på en den andra originallåten (Untitled Original 11386) även om det kvartettens sound behåller sin karaktäristik. I sina fraser återkommer dessutom Coltrane då och då till sina karaktäristiska ”drillar”.

Näst efter My Favorite Things borde Impressions vara en av de låtar Coltrane oftast återkom till. Versionen på albumet med samma namn spelade han in två år tidigare, 1961. Vad som gör denna version annorlunda är att även denna spelas i trioformat, utan McCoy Tyner. Albumet avslutas sedan med en underbart släpig blues – Slow Blues – och den betydligt mer kraftfulla One Up, One Down. Tenorsolot på Slow Blues är oerhört fint och omväxlande. Hans förmåga att variera fraserna är outsinlig, men han vandrar samtidigt från det finstämda till det kraftiga och brister då och då i klangerna. Superbt.

Extramaterialet med alternativa tagningar är överkurs för de flesta. För oss andra är det naturligtvis ett måste. Tre ytterligare tagningar av Impressions finns med, en av Vilia, en av One Up, One Down och även två av ovan nämnda originallåt med taktväxlingar. Alla är väldigt kvalitativa tagningar, den mest intressanta är dock versionen där de dra ner tempot på originallåten och försätter den i en nästan mystiskt österländsk stämning.

Detta förlorade album ritar inte om Coltranes historia, däremot är det en av många viktiga pusselbitar för att sammanfoga hans konstnärskap. Här finns definitivt begynnelsen till det som sedan skulle hans så andliga och säregna jazz. Den är verkligen värd att lyssna på, oavsett om du är kännare eller bara intresserad av bra jazz.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.