”Monicas vals” är ett absolut måste för alla jazzvänner

Foto: Emmalisa Pauly

Monicas vals
Hipp/Malmö Stadsteater, Malmö, 21 september – 1 november 2018.

Det är märkligt att två danska regissörer – Per Fly och Heinrich Christensen – tagit sig an att skildra Monica Zetterlunds livsöde och legendariska karriär. Fly gjorde den lyckade filmatiseringen ”Monica Z” (2013) med Guldbagge-belönade Edda Magnason i huvudrollen. Och Christensen har regisserat föreställningen ”Monicas vals”, som är skriven av Klas Abrahamsson och som består av ”fragment och fantasier inspirerade av Monicas liv och musik”.
Jag finner att ”Monicas vals” är ett mer lyckat verk än ”Monica Z” – den är mer trovärdig, den innehåller färre uppdiktade falluckor och framför allt rymmer den en fantastisk insats av Mari Götesdotter, som kusligt nära hittar Monica i både tal, utlevelse och inte minst sång. En enorm prestation!

Vi som kan Monicas story nickar igenkännande när Mari i inledningen – åldrad och ”fängslad” i en fåtölj, märkt av sin skolios, nervöst drickande vin – börjar bläddra i minnenas diskotek. Den unga kärleken hemma i Hagfors med en viss herr Zetterlund som resulterade i dottern Eva-Lena. Den dragspelande pappan (Hans-Peter Edh), framställd  betydligt varmare än Kjell Bergqvists temperamentsfulle, avståndstagande ”Monica Z”-pappa. Från televerkets växlar till att våga ta steget upp på folkparksestraden i Hagfors och sjunga för turnerande Ib Glindemans storband (med fortsättning i Danmark) – förlösningen för hennes revolt och ett avgörande steg mot att helt satsa på jazz. Som Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) säger till Monica (Magnason) i ”Monica Z”, efter att den sistnämnda sjungit Do You Know What It Means to Miss New Orleans?: ”Vad är det du saknar i New Orleans? Sjung om ditt eget liv och inte någons annans!”

Så blev det också mötet med Beppe Wolgers i Stockholm och en följande förlösande storsuccé med Sakta vi gå genom stan som förankrade Monicas namn i folks medvetande. Vilket gav henne en social status som inbegrep en fantastisk Lidingövilla där större delen av Stockholms jazzmusikerkår plus gästande amerikaner utspisades med mat och starka drycker i en nästan aldrig avslutad tempoladdad ”ingelångdans”. Här perfekt fångad med Maris lössläppta visuella framställning.

Musikutbudet i ”Monicas vals” är enormt. Den sista jäntan (Povel Ramel), Gröna små äpplen (med text av Stickan Andersson), I New York (Take Five), varitéscenerna med bästa väninnan Birgitta Andersson (både Monica och Birgitta spelade bland annat i Svenska Ords film ”Svenska bilder”), Monicas sceniska framgångar i ”Farfars gladbarn” (av Beppe Wolgers) ihop med soulmatesen Monica Nielsen och Sonya Hedenbratt, Konstigt (ett av ”Monicas vals” festligaste nummer), En bedårande sommarvals (Toots Thielemans Bluesette) från ”Gula Hund” …. Vän av ordning saknar förstås hennes bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen i London 1963 – den numera med all rätt omvärderade En gång i Stockholm.
Monicas filmer fladdrar också förbi – ”Att angöra en brygga” (vars ledmotiv hon förstås också sjöng), de dramatiska insatserna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” (som gav hennes en Guldbagge), ”Nybyggarna” …

Men naturligtvis utgörs pjäsens höjdpunkt av det sensationella samarbetet med Bill Evans. 1964 ville Evans göra en lp ihop med Zetterlund, Chuck Israel (bas) och Larry Bunker (trummor). En irriterad skivproducent (Göte Wilhelmsson) menar att en sådan skiva aldrig kommer att sälja. Vilket får Monica att höja tonläget och själv finansiera det världsunika samarbetet. Resultatet? Det jazzhistoriskt fantastiska albumet Waltz for Debby.

”Monicas vals” upptar, precis som den amerikanska pjäsförfattaren Jack Gelbers ”The Connection” (med Jackie McLean/Freddie Redd), en scennärvarande kvartett i handlingen. Denna kvartett består av danske Benjamin Koppel (altsax), Sören Möller (piano), Johnny Åman alt. Simon Pettersson (bas) samt Peter Nilsson (trummor) och bidrar i högsta grad till att göra ”Monicas vals” till en stor succé. Inte minst Maris sublima tolkningar från Evans-lp:n – So Long, Big Time, Vindarna sucka, Jag vet en dejlig rosa, Come Rain or Come Shine och kanske främst It Could Happen to You, med nyanserat, auktoritärt och intensivt spel från Koppel – får publiken i gungning. Jodå, Bill Evans förekommer också. En porträttlik stum Sven Boräng gör Evans spelande ”luftpiano” intill pianisten Sören Möllers typiska Evans-nedslag. Raffinerat och rätt tänkt.

Spriten kommer tidigt in i Monicas liv. Först för att hålla scennerverna i styr, sedan som ökande begär för att hålla ett eskalerande ryggproblem stången. Slutligen ger Monica upp – hon är trött på att bli buren på och av scen. Monica blev hårt prövad, världen omkring henne var ofta brutal. Särskilt sedan viktiga livlinor för henne som Beppe Wolgers och Tage Danielsson gått bort. Allt detta fångas briljant av Mari Götesdotter.

Epilogen är lysande. En åldrad Monica sitter i fåtöljen och nekar dottern Eva-Lena att gå på promenad. Men med tanke tanke på publiken ger hon ett extra nummer – Var blev ni av, ljuva drömmar? från ”Svea Hund”.

”Monicas vals” är för jazzvänner ett absolut måste att uppleva. Framför allt för Mari Götesdotters strålande insats som Monica Z, det generösa utbudet av Monica Z-klassiker och inte minst  Benjamin Koppels dansk/svenska kvartett. En avslöjande och hudnära pjäs om en saknad och oförglömlig jazzsångerska/skådespelerska som vägrade kompromissa med sin konst.

Christer Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.