♥ Charles Lloyd & The Marvels + Lucinda Williams: Vanished Gardens

Blue Note (Universal)
Charles Lloyd ts, fl, ghostvoc, Bill Frisell g, Eric Harland dr, Reuben Rogers b, Greg Leisz pedalstellg, dobro, Lucinda Williams voc. Insp. Hollywood april, september 2017.

Saxofonisten Charles Lloyd har genom sin långa karriär fört samman och utforskat olika musikstilar med outtröttlig lätthet. I år firar han dessutom sin 80-årsdag. På nya Blue Note-alstret, det americana-doftande albumet Vanished Gardens, samarbetar han återigen med sina mångåriga spelkompisar i gruppen Marvels: batteristen Eric Harland, basisten Reuben Rogers, gitarristen Bill Frisell och pedal-steelgitarristen Greg Leisz.

Musiken Marvels skapar tillsammans är sprungen ur en lång jazztradition med input från surfrock, bebop och blues. På gruppens andra skiva har Lloyd vidgat paletten ytterligare och bjudit in americana-sångerskan Lucinda Williams som gästar på flera spår. Ihop bildar Williams och Lloyd ett udda par, men båda har sina rötter i amerikanska Södern och de har en djup förståelse för varandras musikalitet. Det ytterst själfulla albumet rymmer flera original av Lloyd och av Williams, jämte Thelonious Monks Monk’s Mood och Jimi Hendrix Angel. På gruppens förra skiva I Long To See You (2016) var tonspråket mer laidback och snällt, lite lojt. Visst finns den avspända atmosfären kvar men överlag lutar musiken mot en betydligt ruffigare, tyngre rytmik där framtoningen känns fränare, friare – lite naggat i kanterna.

Alla i Marvels är lika integrerade och hanterar skickligt den stilistiska blandningen. Lloyd fräser och bubblar med spröd frasering på tenoren, tidvis med överraskande explosiva utflykter. Frisell och Leisz ger kontur, färgar med smakfulla accenter medan Rogers och Harland – själva navet i bandet – skapar en osviklig grund med driven puls och lyhört finlir. Williams stämma smälter förvånansvärt väl ihop med bandet. Som bäst är hon i en expansiv version av sin roots-souliga Unsuffer Me och när hon ensam med Frisell och Lloyd framför en läcker hymnlik version av Hendrix-balladen Angel. Till de riktiga godbitarna hör titelspåret där alla i kvintetten får stå i rampljuset: Roots möter blytung frijazzfusion med Frisells gnistrande loopar och Lloyds abstrakta saxlicks. Hippiejazziga Blues for Langston and LaRue är en annan pärla och framkallar 60-talsvibbar när Lloyd byter ut tenoren mot flöjten. Albumet avrundas majestätiskt med duon Frisell och Lloyd som gör en hisnande, telepatisk version av Monk’s Mood.

Patrik Sandberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.