Hans Backenroth med band anordnade en fusionfest

Foto: Anders Wenström

Hans Backenroth med band: Tribute to Steps Ahead
Glenn Miller Café, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober 2018.

Det är inte helt enkelt att förhålla sig ”neutral-kritisk” till en konsert med ruskigt kompetenta musikanter som öser över en musik av ett band som råkar vara en av undertecknads absoluta favoriter. Jag hade snart sagt skrivit ”mitt favoritband alla kategorier, alla tider” – men kanske hade det låtit överilat. Hursomhelst: Det blev en högtidsfest i fusionsmusikens tecken på GMC, detta mini-Mekka som på ett självklart sätt ger rätt jordmån för närhet och publikkontakt (vad annars kan man förresten vänta sig på typ 50 kvm?).

Hans Backenroth tog sin flock några steg bakåt i tiden för att sedan ta en radda ”steps ahead” från sent 1970-tal och framåt. En sedvanlig tresetare rymde material från i stort sett hela Steps produktion av original, där nästan alla medlemmar genom åren har bidragit till en rikhaltig samling av starka melodislingor, många rentav sångvänliga. Och detta blandat med axplock ur ”The Great American Songbook” – som Lover Man – emellanåt spelad live av Steps Ahead under deras turnéintensiva period. Ett nedslag på Skeppsholmen på 80-talet har lämnat ett outplånligt minne hos mig.

Hans Backenroth med sin fingerfärdiga bas, Henrik Westerbergs ”Breckerskt” ettriga tenorsax, Roger Svedbergs sjungande vibrafon, Lennart Simonssons drivande piano och Bengt Starks riviga trummor – där har ni kvintetten som levererade minst det en entusiastisk publik förväntade sig. Några originalnummer stack ut alldeles särskilt: Michael Breckers Both Sides Of The Coin, Mike Manieris Self Portrait och Islands, liksom den ursprunglige Steps-pianisten Don Grolnicks helt underbara Pools. Utan att därför förbigå Peter Erskines lätt drömska Northern Cross och ytterligare en komposition av Michael Brecker, Take A Walk, med sax och vibrafon på följa-John-promenad genom choruset.

Och så måste jag, till slut, stanna upp ett tag vid vibrafonen, detta märkligt motsägelsefulla men underbara instrument – så mycket det centrala DNA:t i Steps Aheads musik. Hur är det möjligt att smeka fram blå toner och känslosvall ur kalla metallplattor? Och hur i hela friden kan man – som Roger Svedberg i förrgår kväll – med finess och precision hantera dessa dubbla klubbor? För mig är det lite av samma under som när jag som liten såg mormor knyppla spetsar utan att stanna upp det febrila flyttandet av trådspolarna när man ställde en onödig fråga …

Anders Wenström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.