”Till Monica” nådde inte riktigt hela vägen fram

Carl Bagge. Foto: Hans Jacob Nilsen

Till Monica
Artipelag, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2018.

Det behöver ju inte påpekas vilken ikonstatus Monica Zetterlund, på egna meriter, uppnått inom svenskt nöjesliv och i jazzvärlden. Biopic, hyllningskonserter och stipendieutdelningar upprätthåller minnet av en oförglömlig uttolkare av folksjälen. Till Monica-projektet är unikt så till vida att kapellmästaren Carl Bagge använt sig av sin fars originalarrangemang, jämte de ursprungliga tonarterna för Zetterlund. Och med dessa som utgångspunkt begås premiär i storskaligt format med fyra vokalister, storband och ett tiotal stråkar (Migdal Strings). Omkring tjugo melodier från diverse skivproduktioner framförs i sagolikt naturskön miljö för cirka 550 personer (andra konserten av två), en knapp halvtimmes bussresa från centrala Stockholm. Utöver lejonparten arr från Lars Bagge, noteras i programbladet celebriteter som Thad Jones, Jan Johansson och Ann-Sofi Söderqvist (Ska nya röster sjunga). Hade inte tidigare hört Ekdahl/Bagge Big Band, vars mest kända ansikten tillhör Max Schultz, Fredrik Lindborg, Andreas Gidlund, Martin Sjöstedt och trumpetsektionen (Nils Janson och Jonne Bentlöv). Duktiga solister backade upp pärlbandet av goda vokala insatser.

I paus reflekterar jag över första avdelningen. Det känns som om storbandet håller tillbaka en smula, tagna av det högtidliga tillfället, stundens allvar. Inledningen är anmärkningsvärt försynt. Konserten ändrar delvis skepnad och öppnar upp i sin andra halva, även om den förväntade magin sällan inträffar. Sångarna Svante Thuresson, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren samt Sarah Riedel förekommer flitigt i livesammanhang och jag har hört dem ett otal gånger eftersom deras kvaliteter lockar. I Till Monica förenas de i småmysiga finalnumret Att angöra en brygga. Vill för övrigt framhålla att Olle Adolphson passade perfekt för Riedel, som prioriterar textens valörer, medan Thad Jones smeksamt rullande arr fungerade som hand i handsken för Thuresson. Second Time Around blev aftonens mästerverk! I första bidragen från värmländskorna Rigmor och Isabella fick vi höra deras häpnadsväckande omfång och själfulla inlevelse. Kvartetten av utomordentliga röster behärskar till fullo vad de gör på scen, fast de inte alltid bottnar i låtarnas sentiment. Förvisso en omöjlig uppgift att matcha originalens lyster i det avseendet. Märktes att samtliga medverkande närvarade med enorm kärlek, som årets Guldkatten-vinnare Gustafsson påpekade. Emellanåt uppstår emellertid en oönskad distans, trots den guldgruva som Carl Bagge haft tillgång till.

Uppskattade alldeles särskilt snitsiga insticken på trumpet av Nils Janson i Groove Merchant, stråkarna i Lär mig ikväll, Sarah Riedel vars kupp innebar framförandet av Trubbel till ensamt ackompanjemang av kapellmästaren, Max Schultz som gör blues av Fröding till Rigmors töjbara världsklassfraseringar. Sarah tillsammans med Migdal Strings i tonsättning på Karlfeldt-dikt och det nakna laddade trumpetsolot från Jonne Bentlöv. Blev en fin omväxlande musikupplevelse i fördelaktigt ljud (SR spelade in), även om, som antytts, förhoppningen att bli hjärtinnerligt berörd delvis uteblev.

Mats Hallberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.