Karin Hammar: Circles

Prophone (Naxos)
Karin Hammar tb, Anreas Hourdakis g, Niklas Fernqvist b, Fredrik Rundqvist dr. Insp. Nilento Studios, 10-11 december 2017.

Karin Hammar började spela trombon redan som tioåring. Nisse Landgren blev en av hennes första lärare. Genom honom slussades hon in i Jazz Baltica Orchestra och EBU Big Band som blev en viktig plantskola. Hon har rutin från många olika storband och som medlem med storasystern Mimmi i gemensamma gruppen Sliding Hammers. Vid sidan av TV-jobb (”Doobidoo”) har även artister utanför jazzen som Björn Skifs och Jerry Williams använt sig av anlitat henne och hon är idag tveklöst en av landets mest efterfrågade trombonister.

På uppföljaren till Imprints (Red Horn, 2016) med sin grupp Fab 4. hämtar bandledaren återigen inspiration från en rad platser och möten – Brasilien (Praia de Buzios), Marocko (Mammakech), dottern Ella (Bossa for Ella) och norska rörblåsaren Hildegunn Öiseth (Choose Your Issues Hildegunn). Titelspåret Circles skrev hon i en städskrubb på Malmö Arena före en konsert med Orup.

Hammar har själv komponerat åtta av albumets nio spår och det är tydligt att hon influeras av all slags musik som exempelvis salsa, bossanova och pop vilket också avspeglar sig både i hennes komponerande och i hennes improvisationer. Hon är samtidigt en mästare på att skildra olika känslolägen. Hennes finstämda spänstiga trombonpassager andas ofta mollbeslöjad reflektion.

Kompet med Fredrik Rundqvist bakom trummorna, Niklas Fernqvist på bas och nya medlemmen gitarristen Andreas Hourdakis som ersatt Max Schultz har ett självklart sväng och lekfullt uttryck.

I denna gruppkonstellation är det tydligt att gitarren är den harmoniska generatorn. Detta öppnar upp för en gruppklang, som ligger nära till både blues, soul och en nypa bossanova men med rötterna i den melodiösa jazzen.
Hourdakis både förädlar och expanderar gruppens ljudbild med sina linjära passager som smälter i klockrent ihop med Hammars lyrik.

Bland många pärlor märks Habbit Rabbit där bandledaren stretchar ut i varierande passager, och tankarna förs inte helt osökt till trombonkollegan Albert Mangelsdorffs tonspråk, här bränner Hourdakis av ett läckert solo i Joe Pass skola.

Repeatknappen hamnar dock ofta på albumets enda cover: den suggestiva tolkningen av Nina Simones Four Women där Hammar får tänja ut i ett glödhet solo.

En skiva som är värt att återvända till många gånger och som växer för varje lyssning.

Patrik Sandberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.