Djangofestivalen bevisade att återväxten inom jazz manouche är god

Sara L’Abriola. Foto: Rikard Rehnbergh

Djangofestivalen
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2018.

Edvard Hamngren Trio. Foto: Rikard Rehnbergh

De senaste åren har en minifestival ägt rum inom programmet för Stockholm Jazz Festival. Svenska Django Reinhardt Sällskapet ser till att hålla Jean ”Django” Reinhardts minne, fingerfärdiga stil och hotjazztradition vid liv i Sverige genom att bjuda in inhemska och internationella musiker och komponister. En ren välgärning.
Och återväxten inom vad som fortfarande benämns ”gypsy jazz” – vas sägs om Romajazz eller den franska benämningen jazz manouche i stället? – är synnerligen god. Inleder gör Edvard Hamngrens trio med äldre brodern Leonard på rytmgitarr, Robert Erlandsson på bas och Edvard på flyhänt sologitarr.
Samtliga är strax över 20 år. De är influerade av gitarrvirtuoser som Rocky ”Falone” Gresset och Adrien Moignard men framför allt av den jämte Reinhardt andra stora legendaren Joseph ”Jimmy” Rosenberg, förhållandevis ung han med, och främst dennes triomusik naturligtvis.
Hamngrenstrion spelar rakt upp och ned utan krusiduller och krumbukter. Och det är bra – det till synes enkla är oftast genialt – men samtidigt dåligt. Det blir något för svalt och inrepat. Passion och improvisation får stryka på foten. Här behövs mer friktion och motstånd för att riktigt beröra.

Efter dem intar en än yngre och mer lovande gitarrist scenen. Sara L’Abriola föddes 1998 i New York och började spela klassisk gitarr redan vid åtta men gick över till Roma-jazzen efter att ha upptäckt Reinhardt vid tretton års ålder. Vid arton år hade hon redan debuterat på Carnegie Hall under Django A GoGo-festivalen.
Nu har hon fyllt 20 och spelar en högkvalitativ leadgitarr. Det märks att hon suttit i timmar och transkriberat Reinhardt-solon och lärt sig tekniken. Jonathan Linder Gottfriedz är följsam på kompgitarren och Juan Patricio Mendozas bas tar lagom mycket plats. Det tar däremot inte Terese Lien Evenstads fiol som nästan får lika mycket utrymme som L’Abriolas gitarr.
Och det är bra. Riktigt bra. De unga kvinnorna har som en egen konversation, och duell, sinsemellan vilket skapar en dikotomi som övergår i ren och skär dynamik. Alltså det som föregående trio saknat. En särskild musikalisk vakenhet och kollektiv uppmärksamhet infinner sig när en inte riktigt vet vad som komma skall från den: Ur det oväntade uppstår ofta spännande saker.

Efter det tar gubbarna över och festivalen dör lite grand. Fastän Paulus Schäfer – född 1978 i Holland, en kort tid sologitarrist i Gypsy Kids efter Jimmy Rosenberg – i dag tillhör en av de främsta inom genren så går det på tok för mycket på rutin. Och rutin kan ju så lätt övergå i slentrian. En sann konstnärs grövsta synd/dödssynd.
Trion har bjudit in den sicilianske klarinettisten Nicola Giammarinaro. Hans spel tar dock överhand. Schäfers leadgitarr blir kompgitarr. Duellen uteblir. Dikotomin såväl som dynamiken som uppstod mellan Evenstad och L’Abriola efterlyses. Det blir liksom mer Catania och Palermo än Liberchies och Paris över konserten och det var väl inte riktigt meningen med huvudnumret på Djangofestivalen.

Rikard Rehnbergh

2 reaktioner på ”Djangofestivalen bevisade att återväxten inom jazz manouche är god

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.