En intensiv och fartfylld Donny McCaslin-spelning

Foto: Patrik Sandberg

Donny McCaslin
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 20 oktober 2018.

Donny McCaslin har, efter samarbetet med David Bowie på dennes sista platta Black Star (2015), tagit flera steg i riktning mot att inkorporera rockelement i sin repertoar. De är påtagliga på McCaslins förra skiva Beyond Now (2016) och närmast dominerande på den senaste, purfärska Blow. Och det var just material från Blow som utgjorde stommen för kvällens konsert, en spelning med hög densitet i ett stundtals närmast furiöst tempo. Men även om avantrocken dominerar ytan med enkla, repetitiva riff och malande grooves, så för McCaslin och hans medmusiker in rätt avancerade jazz- och improvisationsinslag vilka lyfter nivån flera snäpp. Basisten Owen Biddle har en nyckelroll i att hålla det hela samman, samtidigt som han vidgar spelplanen med parallella baslinjer. Likaså trumslagaren Zack Dansiger har ett enastående backbeat, vilket han bygger på med polyrytmiska inlägg. Jason Lindners keyboards skapar breda fonder men ger också djup och kontraster. McCaslins elförstärkta saxofon är det självklara navet, och han spelar med stark intensitet mestadels i de högre registren. Ibland med en brölande ton på klassiskt rockmanér, mestadels dock med knivskarpa, skärande toner som tangerar det spräckigt, upplösta. Den mest konventionella insatsen står gitarristen och sångaren Jeff Taylor för och han är den som håller rockidiomet intakt. Under de instrumentalnummer då gruppen – utan Thomas – drog iväg i friformfusion, blev det riktigt tungt och komprimerat. Många konserter under årets Stockholm Jazz har handlat om gränstänjande i olika sammanhang, och sett ur det perspektivet fyllde Donny McCaslin på den kvoten med råge.

Ulf Thelander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.