Miller’s Tale nådde ut i stratosfären

Sylvie Courvoisier. Foto: Heiko Purnhagen

Miller’s Tale
Fylkingen, Stockholm Jazz Festival, 21 oktober 2018.

Mark Feldman (violin), Evan Parker (sax), Ikue Mori (elektronik). Foto: Heiko Purnhagen

Kvartetten Miller’s Tales konsert på Fylkingen inramas av norsk-danska Spacemusic Ensemble och nystartade trion Rymden som i Carla Bleys frånvaro avslutar Stockholm Jazz Festival i Berwaldhallen. Men enda konstellation att nå stratosfären var Miller’s Tale. Det är Lupino Live, en del av nätverket Impra, som lyckats få hit den smått exklusiva ensemblen. Eloge.

Saxofonisten Evan Parker initierade samarbetet redan 2015 – vilket resulterade i ett album med samma namn – men Miller’s Tale har trots det endast givit en handfull framträdanden. Parker inleder med att undanbe publiken att fota i onödan. Dels för klickandet, dels för uppmärksamheten. Och det är bra. Det anger tonen för en timmes koncentrerat lyssnande. Något av en bristvara i dag.

Med det sagt visar sig såväl koncentration som spelglädje vara på topp. ”Vilket mottagande”, säger violinisten Mark Feldman till pianisten Sylvie Courvoisier när de äntrar salen. Den ålders- och könsmässigt blandade publiken bjuds på tre stycken, samtliga kring 20 minuter, med en fastställd struktur – sprungen ur albumet – men med stort utrymme för improvisation. Kvartetten sätter ribban högt i vad som i mitt tycke ska bli – jämte Shai Maestro Trio – festivalens höjdpunkt.

Med avancerad fingersättning plockar Parker skalor ur sopransaxen och modulerar samtidigt tonerna med cirkulationsandning, överblåsning och tungartikulation för att få fram multifoner. Ibland låter saxofonen som en sprucken skalmeja på ett vildsint medeltida bröllop, ibland som herdens brustna rörflöjt i Wagners Tristan und Isolde. De som hört honom förut vet vad han kan göra med instrumentet.

Även Feldmans – vilket passande efternamn – fiolspel visar upp ett brett register. Ömsom spelar han som på en violin, klassiskt; ömsom som på en fela, folkloristiskt. Vid ett tillfälle byter händerna plats på greppbrädan: han spelar med stråken uppe vid sadeln och tar ut tonerna nere vid stallet. Då och då lägger han en sordin på strängarna för att dämpa klangen. I Parkers och Feldmans jovialiska samspel kan influenser från Stravinskijs kammarmusik – som Historien om en soldat eller Septetten – skönjas.

Courvoisiers piano är preparerat med stänger, mynt och papper. Hon får flygeln att piska som en virveltrumma på väg till giljotinen när hon – bokstavligen – hamrar på tangenterna. För att i nästa inhopp resa sig från stolen och spela på strängarna inne i flygeln som nu ljuder som en cembalo. Courvoisier plockar ut breda ackordsjok som om Olivier Messiaen satt vid orgeln i Trinité-kyrkan i Paris och övade skalor igen.

Och Ikue Moris ljudlandskap är så där lagom närvarande, tar varken överhanden eller ber om ursäkt för sin elektroniska existens bland akustiska instrument. Hon spelar verkligen på sin laptop, än ledsagar, än leder vägen för de andra instrumenten – främst ett intimt samspel med Courvoisier. Hennes electronica sker i skiljelinjen mellan det urbana och rurala, på gränsen mellan kultur och natur.

Med tanke på den här konserten och flera andra under Stockholm Jazz Festival så känns det som om den dynamiska, för att inte säga explosiva perioden 1965-75 är tillbaka på allvar. Då så kallad världsmusik, konstmusik och jazzmusik smälte samman i en enda uttrycksform, den enda som behövs: MUSIK.

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.