En utsökt afton med Hannah Svensson och hennes trio

Foto: Per Ödberg

Hannah Svensson
Nefertiti, Göteborg, 7 december 2018.

De som står på Nefertitis scen denna regniga fredagskväll är inte superstjärnor, fast ändå mycket rutinerade. Hannah Svensson har gjort fem skivor och uppträtt med flera stora namn, medan hennes gitarrspelande far Ewan Svensson varit kapellmästare för Falkenbergs jazzdagar i trettio (!) år. Och med det förnämliga kompet Mattias Grönroos (bas) och Zoltan Csörz (trummor) bakom sig låter Hannah och Ewan alldeles utmärkt. En hyggligt stor och uppmärksam publik har tagit chansen att omslutas av deras musikaliska värme. Hallands sångfågel, numera Skåne som bas, bjuder på en varierad mix av standards och egna låtar av vispopkaraktär. Över två set hörs starka melodier ypperligt tolkade. Låter tajt oavsett om det handlar om vers–refräng eller stick och intron där musikerna flikar in solon.

Hannahs vokala förmåga och tajming är uppenbar från första till sista tonen, alldeles särskilt i Not Meant To Be, Duke Ellingtons I’m Just A Lucky So-And-So och i T-Bone Walkers släpiga blues (som hon spelat in med Ewan i duon Two Generations) (They Call It) Stormy Monday. Merparten standards kryddas med mer eller mindre improviserade scatsekvenser. Att utfallet av vissa nummer blir extra lyckat, beror förstås också på åtråvärd kemi i bandet. Publiken behöver som nämnts inte ”nöja sig” med enbart förväntade jazziga takter. Vad som faktiskt sticker ut allra mest är att 32-åriga Hannah blivit en fullfjädrad singer-songwriter, vars melankoliska sånger tangerar andliga kvaliteter. Inte ologiskt då att vi får Hallelujah som extranummer, där Mattias Grönroos stråke över kontrabasens strängar sammansmälter vackert med vad Ewan Svenssons multibox frambringar. Från Hannahs soloalbum Pictures In Mind – ett strålande verk värt stort genomslag – serveras She Will Run Away och rytmiska slagdängan Catch The Stars. En svenskspråkig, souldoftande ballad ger Lisa Nilsson-vibbar, vars inramning på elgitarr påminner om hur Larry Coryell kunde låta. Hannah låter avspänd, gör valda repertoaren rättvisa, utan att hela tiden behöva visa hur duktig hon är.

Hög feber hindrar inte Zoltan Csörz från att vara en mycket lyhörd trumslagare, som ovanligt ofta går på offensiven med uppfriskande solon. Bortsett från Ewan kan Bollnäs-sonen Mattias Grönroos vara den som spelat mest tillsammans med Hannah. Självklart märks att den notförsedde mannen har vanan inne och han får ta hand om minst ett fint intro och leverera ett par sköna solon. Huvudansvaret för melodiernas utförande ankommer på Ewan Svensson. Hans spel är mycket fördelaktigt, med lagom mycket briljans i licks på avancerade ackord. Så har han också enormt stor erfarenhet av en sådan här sättning. I Embraceable You ackompanjerar han elegant på egen hand sin dotter. Sammanfattningsvis en synnerligen trevlig konsert med bra låtar och god stämning.

Mats Hallberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.