Stor kommunikation, öppenhet och stilistisk mångfald i Berlin

Mary Halvorson. Foto: Adam Janisch

Jazzfest Berlin
Berlin, Tyskland, 1-4 november 2018.

Jazzfest Berlins signum har de senaste åren varit stor stilistisk mångfald samtidigt som den alltid har haft den bärande idén att blicka framåt utan att glömma historien. Nya talanger delar scen med de mer etablerade – ofta i unika möten mellan musiker från olika bakgrund och generationer. Detta signum var tydligt även under den 55:e upplagan, som hade Nadin Deventer som konstnärlig ledare. Festivalen omfattade 200 musiker från 15 olika nationer fördelade på 35 konserter. I fjorton av banden som spelade hade kvinnor en ledande roll. Chicago, afro-futurism, jazzens intåg till Europa, öppenhet och tolerans var några av festivalens huvudteman. Dessa belystes inte bara med många konserter utan även under flera intressanta panelsamtal med musiker som Nicole Mitchell, Roscoe Mitchell och Jason Moran.

Tematiskt handlade Jazzfest Berlin 2018 om flerstämmighet och möten – möten mellan europeiska musiker och musiker från den dynamiska Chicago-scenen samt möten mellan unga talanger och mer rutinerade namn. Festivalen belyste också den afrikansk-amerikanska historiografin som kretsar kring förtryck, rasism och kampen för en mer upplyst syn på afrikansk-amerikansk kultur och identitet.

Jason Moran – The Harlem Hellfighters. Foto: Camille Blake

Mångsidiga pianisten och kompositören Jason Moran återspeglade detta tema i en audiovisuell konsert tillsammans med sitt band Bandwagon och unga brittiska talanger från Tomorrow’s Warriors-scenen. Moran uppmärksammade den afrikansk-amerikanska befolkningens historia i Amerika med projektet James Reese Europe & The Absence of Ruin där han berättade om ett glömt kapitel i jazzhistorien. James Reese och hans band Harlem Hellfighters var förmodligen det första svarta jazzbandet som den europeiska allmänheten såg redan 1918. Musikaliskt rörde sig Morans band från ragtime och New Orleansjazz till molldränkt nutida modern jazz vilket resulterade i en musikalisk thriller. Moran är en mästare på att nyttja bildkonsten i sitt skapande. 2014, på samma scen och festival, hyllade Moran pianisten Fats Waller i ett lyckat genreöverskridande projekt.

Chicago med AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians) var starkt kopplat till flera andra projekt inklusive nya namn som trumpetaren Jaimie Branch och Rob Mazureks Exploding Star Orchestra, som sammanförde musiker från Chicago och Berlin.

Black Earth Ensemble. Foto: Camille Blake

Flöjtisten och kompositören Nicole Mitchell har bakom sig en lång karriär och var mellan 2009-2010 ordförande för AACM. Med sitt Chicagobaserade band Black Earth Ensemble och gästande Berlinbaserade musiker gav hon en konsert baserat på albumet Mandorla Awakening II: Emerging Worlds.
Stycket baserades kring Mitchells framtidsvision och hopp kring en bättre värld, där den sociala utvecklingen delas upp i olika stadier som skisseras i ett musikaliskt utbytte mellan musiker från olika kulturer, sexuella preferenser, kön och åldrar i olika skeenden som science fiction för år 2099. Konserten präglades av starkt uttryck och aggressivitet, stundtals gick musiken tillbaka till en sorts pulserande vila, som för att hämta kraft till nya utbrytningar. Flera intensiva dueller skedde mellan olika instrumentalister: harpa och slagverk, tvärflöjt och shakuhachi, violin och elgitarr, cajón och taiko, electronik och röst. Det märktes att ensemblen läst in mycket av dagens polariserade USA i stycket genom en ofta hårdför, ståndaktig gestaltning i ljudbilden som främst kom fram under de idérika frenetiska duellerna och genom poeten och konstnärens Avery R. Youngs innovativa gestaltningar.

Moor Mother & Roscoe Mitchell. Foto: Camille Blake

En av förgrundsfigurerna i AACM-rörelsen, saxofonisten Roscoe Mitchell, kunde höras i två konserter: dels med sin legendariska ensemble Art Ensemble Of Chicago, dels i par med spoken word-artisten Camae ”Moor Mother” Ayewa. AEOC 2018 är naturligtvis inte vad det varit då endast Mitchell är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Slagverkaren Famoudou Don Moye som blev fast medlem i gruppen 1970, alltså efter att den funnits ett par år, är också fortfarande kvar i 2018 års upplaga. Det ursprungliga soundet fanns kvar, men bara delvis. Med den elva personer starka orkestern lyckades man dock hålla liv i de långdragna improvisationerna som varit utmärkande för gruppen. Roscoe Mitchell deltog själv sparsamt med sin saxofon och verkade mest som dirigent och ledde bandet på de ställen där han ville frambringa märkliga klanger av varierande slag. De konstmusikaliska inslagen var många och att Mitchell har studerat europeisk konstmusik framgår tydligt i hans kompositioner. När ensemblen avslutningsvis framförde klassikern Odwalla höjdes temperaturen med ett mer nyansrikt och själfullt tonfall. En böljande konsert som innehåll både högt och lågt där framförallt Hugh Ragin (tp), Nicole Mitchell (fl) och Christina Wheeler (harpa, theremin med mera) lös starkast. Under rubriken ”A look back to African-American music” fick Mitchell visa fina prov på sin makalösa cirkulationsandningsteknik på duo med Moor Mother på röst och elektronik. I stycket Black Drop excellerade Mitchell i halsbrytande saxtoner: Stramt, intimt, transparent.

Förra året var multiinstrumentalisten Tyshawn Sorey festivalens första Artist In Residence, i år hade turen kommit till den mångfacetterade amerikanska gitarristen och kompositören Mary Halvorson. Halvorson kunde höras i fyra olika formationer: i duo med Bill Frisell, i trion Thumbscrew, i en kvartett med Berlinbaserade musiker och med sin egen oktett som hade Europapremiär. Hennes sofistikerade variationsrika behandling av rytm och dynamik är säregen och det är uppenbart att hon gillar det oväntade i sina arrangemang och i sitt låtskrivande. Varje ton hon mejslar ut låter okonventionell i positiv bemärkelse. Hennes kontrastrika, personliga spelstil rymmer många byggstenar och hon använder sig företrädesvis av en finger-picking-teknik och nyttjar gärna många effektboxar. Halvorson är starkt influerad av sin tidigare lärare Anthony Braxton och gitarristen Derek Bailey är en annan tydlig influens. Precis som hos Braxton och Bailey är hennes mest utmärkande signum det utforskande, något som var extra tydligt under spelningen med hennes oktett. Framförallt saxofonisten Ingrid Laubrock kom i fin samklang med Halvorsens mångfacetterade arrangemang.

Kim Myhr. Foto: Camille Blake

Ett helt annat tonspråk handlade det om när den norska gitarristen Kim Myhrs septett framförde sin svit YouIMe. Myhr använder sig gärna av korta, upprepade melodifragment och jobbar med en kontinuerlig puls. Med gitarristen David Stackenäs och trummisen Tony Buck (The Necks) i bandet försattes åhörarna i ett transliknande tillstånd.

Glatt överraskad blev jag av unga schweiziska trion Heinz Herbert, som presenterade musik från nya livealbumet Yes (Intakt). Trions formspråk var huvudsakligen psykedeliskt, rockinriktat. Trion var utrustad med en hel arsenal av sequencers och elektronik och det kändes som om man förflyttades till en Soft Machine- eller Matching Mole-konsert. Skärningspunkten mellan jazz, rock, komposition och improvisation utforskades med uppfinningsrik glädje.

Prisade jazzsångerskan Jazzmeia Horn kom till Berlin uppbackad av WDR Big Band under ledning av saxofonisten Bob Mintzer. I raffinerade arrangemang av Mintzer fick vi avnjuta musik från sångerskans debutskiva Social Call. Horn har ett stort röstomfång och hanterar de höga oktaverna bäst. Hennes scatsång var lysande och den kombinerade hon snyggt med soul och gospel. Hon kan jämföras både med Sarah Vaughan och Betty Carter i sin frasering. Carters Tight omvandlades till guld ihop med storbandet där bland annat Johan Hörlen ingår. Kopplad till festivalens tema fungerade Horns tolkning av Sister Rosetta Tharpes Up Above My Head exemplariskt.

Nubya Garcia. Foto: Camille Blake

På den nya spelscenen Prince Charles i Kreuzberg, under rubriken ”Berlin-Chicago-London”, hade jag glädjen att höra det unga brittiska saxofonstjärnskottet Nubya Garcia och den Chicagobaserade trummisen Makaya McCraven. Båda jobbar framgångsrikt med dynamiska skiftningar utanför jazzens mittfåra i sitt musikskapande, med varierande intensitet men hela tiden i en framåtrörelse. Båda besitter en unik röst och har en ovilja att begränsa sig till nån enda genre. McCraven med sin kvintett karvade ut en nischad fusion mellan jazz och electro från sin färska skiva Universal Beings. McCraven är tydligt influerad av trummisen Tony Williams och kvintettens eklektiska, soulfulla tolkning av Williams There Comes A Time var en av många highlights.

Garcia rörde sig med en mer expressiv, karibiskt doftande, afro-beatfärgad jazz med material hämtat från hennes debutskiva Nubys 5ive. Hon tycktes ha en outsinlig idérik energi och kreativitet, ständigt leende och dansande med saxen, växlande sensibelt mellan det kraftfulla och det intima. Natten blev lång då Garcia och McCraven båda senare uppträdde tillsammans i flera vibrerande set och i team med de i Berlin verksamma svenskarna, saxofonisten Otis Sandsjö och basisten Petter Eldh. Extra minnesvärd blev en läcker Roy Hargrove-cover, dedikerad till den nyligen bortgångna trumpetaren.

Bill Frisell. Foto: Camille Blake

Amerikanske gitarristen Bill Frisell fick den äran att avsluta festligheterna för denna gång med en utsåld solokonsert i Berliner Festspiele. Vi fick höra kompositioner av bland annat Burt Bacharach, Paul Motian och Thelonious Monk. Det är beundransvärt hur han på en och samma gång får tonerna att ljuda vackert och skava skevt på sin telecaster – utan eller med reverb och loopar. Mary Halvorson gästade Frisell i extranumret – en skir tolkning av Claude Debussys La fille aux cheveux de lin, hämtad från duons färska Tzadik-skiva The Maid With The Flaxen Hair (vilket är engelska för La fille …). En minst sagt värdig avslutning på en mycket lyckad upplaga av Jazzfest Berlin.

Det viktigaste jag fick med mig hem från årets festival var vikten av att kommunicera med lyssnarna och att bygga broar – oavsett ursprung eller musikaliskt idiom. Alla konserter var utsålda och drygt 6 500 personer besökte i år festivalen, meddelade en mycket nöjd festivalgeneral Nadin Deventer.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.