Eric Dolphy: Musical Prophet – The Expanded 1963 New York Studio Sessions

Resonance (Border)
Eric Dolphy (as, fl, bcl), William Prince Lasha (fl), Huey Sonny Simmons (as), Clifford Jordan (ss), Woody Shaw (tp), Garvin Bushell (fagott), Bobby Hudcherson (vib), Richard Davis (b), Eddie Khan (b), J.C. Moses (dr) og Charles Moffett (dr), Bob James (p), Ron Brooks (b), Robert Pozar (perc), David Schwartz (v).

Platsen är Music Maker Studios i New York och flöjtisten, basklarinettisten och altsaxofonisten Eric Dolphy har precis lämnat skivbolaget Prestige/New Jazz Records. I början av juli 1963, kort innan han gör sin närmast legendariska inspelning Out to Lunch! på Blue Note, är Dolphy i studion för att spela in skivorna Conversations och Iron Man. Producent är Alan Douglas, mest känd för sitt samarbete med Jimi Hendrix. När Eric Dolphy sedan åker på Europaturné 1964 lämnas inspelningarna till goda vännerna Hale och Juanita Smith. Flera år senare får en annan nära vän till paret Smith, flöjtisten och läraren James Newton, en väska som tillhört Dolphy. Ytterligare år passerar innan Newton går igenom innehållet i väskan. 2015 kontaktar han Zev Feldman på Resonance Records och Eric Dolphy Trust i Los Angeles. Tillsammans går de igenom väskan som visar sig innehålla de enda masterinspelningar man känner till från studiobesöket i Music Maker Studios.

Först ut är skivan Conversations. Den börjar med Music for Richard Davis, sedan lite skrapiga, men ytterst charmerande versioner av Jitterbug Waltz, Music Matador, Love Me och Alone Together. Jitterbug Waltz är en lite ojämn öppning men efter den levereras strålande musik, där Dolphy är i högform och spelar både över, under och på bägge sidor av övriga musiker. Framförallt skiner Dolphy i solot på tredje spåret Love Me och i basklarinettspelet på Alone Together. Ingen skulle kunna höra att detta är inspelat för nästan femtio år sedan. Det är modern jazz på ett sätt som jag är säker på att många musiker idag gärna skulle spela. Strålande! Kompet och de andra musikerna står på tå för att leverera precis så som Dolphy vill ha det.

Nästa skiva är Iron Man med en lite annan och mer aggressiv framtoning än på den första skivan, i alla fall till en början. Titelspåret svänger prickfritt även om ljudet inte är det allra bästa. Det gör inget – vi får höra Dolphy i högform i en låt som verkligen sliter ner tapeterna från väggarna. Eddie Khans bas pushar och pushar och Bobby Hutchersons vibrafon lägger fina mattor över trummorna. På Mandrake hör vi ett fint solo av en ung Woody Shaw, som faktiskt skivdebuterar på Iron Man-albumet. Därefter, en vacker version av Duke Ellingtons ljuvaste ballad Come Rain or Come Shine där Dolphy på basklarinett spelar duo med basisten Richard Davis. På Dolphys originalkomposition Burning Spear spelar hela bandet och kanske hade man problem med att spela in så många musiker samtidigt. Men Dolphys basklarinett hörs bra på topp och bara det är värt en lyssning. Skivan avrundas med bonusspåret, Bob James A Personal Statement, som inte var med på originalutgåvan av Iron Man. Det är ett kraftfullt spår där huvudingredienserna är Dolphys altsax och Schwartz röst, som nästan drar åt klassisk sång. Introt med bara Schwartz och Dolphy är strålande. Det är en ganska avancerad komposition för att vara ifrån 1964. En spännande kombination av klassisk sång och modern jazz, som var långt före sin tid. Alla musiker gör en fin insats men jag gillar särskilt samspelet mellan Dolphy och Schwartz. Detta är också en av de första, om inte allra första, skivinspelningarna med Bob James.

Den tredje skivan består av alternativa versioner av låtarna från de två första skivorna. Personligen tycker jag att ljudet är ännu bättre på de alternativa versionerna, speciellt i det afrikansk-insperade öppningsspåret Music Matador. Dolphys altsax- och basklarinettspel på Love Me, båda tagningar, är något av det finaste jag hört av Dolphy på altsax och basklarinett. På Alone Together briljerar Dolphy på basklarinett och Richard Davis på bas. En tillbakalutad version, där Dolphy är ett skolboksexempel i basklarinettspel för dagens musiker. Det är spännande att höra hur Dolphy påverkat till exempel den tyske Rudy Mahalls spelsätt.

Dessa skivor är något som alla med intresse för jazzutvecklingen under tidigt 60-tal bör skaffa sig. Speciellt de med minsta intresse för Eric Dolphy, för särskilt på de alternativa versionerna får man verkligen valuta för pengarna. Utöver de tre skivorna medföljer det också en fin bok på hundra sidor om Dolphy och projektet med sällsynta foton, krönikor plus texter om Dolphy av bland annat John Coltrane och Ornette Coleman. Boken innehåller också intervjuer med bland annat Sonny Rollins och Dave Liebman. Enligt skivbolaget är detta ”the holy grail” bland Eric Dolphys skivinspelningar. Att ge ut tre skivor med Dolphy är ju en sensation i sig självt, eftersom Dolphy inte hann ge ut särskilt många skivor i eget namn innan sin död 1964. Dolphy dog i Berlin 29 juni 1964 efter att ha hamnat i koma på grund av sin diabetes.

Musical Prophet består av tre lp:s eller tre cd-skivor (cd kommer ut 25 januari 2019).

Jan Granlie (saltpeanuts.eu)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.